Död kompis – Simon Gärdenfors

av strambergare

Historien, eller premissen, är plättlätt att återberätta; En självbiografisk berättelse om Simon som har en kompis, kompisen dör och resten av boken handlar om hur Simon har levt med detta hela livet.

Men shit vad tid det tagit att försöka sig på att skriva det här inlägget, allt har ju redan skrivits känns det som. Tänkte lägga upp den här texten som en ”regelrätt recension” men jag tog bort all förutom första meningen där. Hade ändå skrivit ganska långt, gick igenom Gardenfors karriär som rapartist och serietecknare, drog paralleller, skrev om Musikhjälpen och en massa jävla skit. Ni slipper den texten, tack och lov. Här kommer en ny.

Det här är en ärtig bok, alltså till utseendet. Den ser lite ut som mammas gamla äventyrsböcker på utsidan, fruktansvärt läcker är den. Och ett fodral har den också. Och så har den en sån där funktion som gör att man kan bläddra snabbt mellan sidorna så blir det en animation. Och alla sidor är designade som godisförpackningar! Trodde fasen inte att han hade det i sig, alltså att göra något så fullständigt stilistiskt kompetent och snyggt. Inte för att han tidigare tecknat fult, absolut inte, jag har alltid gillat den där lite gulliga svartvita stilen. Den har varit en trevlig kontrast till allt knark. Men nu är kontrasten istället färgglatt och kawaii i motsats till historien om död och depression.

Genialt för fan.

Och jag hatar att svänga mig med geni-epitetet. Men det här är ju fan det. Läser ofta serier, men det är sällan jag _behöver_ stanna upp i läsandet och njutande betrakta varje sida. Men det är precis så det händer i den här boken. Fast det är väl kanske en försvarsmekanism också, att stanna upp och le en stund så att jag slipper sitta konstant blötögd åt den jävliga historien.

Historien i sig är dessutom välskriven och läckert disponerad med lite fragmentariska minnen. Det gör det hela väldigt personligt, som den där filmen, Pangpangbröder (finns väl säkert trehundra miljoner exempel till), där små utspridda klipp formar karaktärerna, känslan och historien. Riktigt så upphackat är inte Död kompis, den blir rakare, men bygger ändå på den ögonblickliga början.

Som jag sa trodde jag i ärlighetens namn inte att han hade det i sig. Hans tidigare böcker som jag läst (Turist, Lura mej, Simons 120 dagar) har varit rätt roliga böcker att läsa, men har inte lämnat större efterskalv, glada axelryckningar liksom. Vilket kanske är hårt att säga, det är ändå Simons liv det handlar om. Fast vafan, om livet är en glad axelryckning är det rätt soft ändå.

Med Död kompis har han dock rest sig typ trettio pinnhål för mig, hoppas för jösse namn att alla Gärdenfors böcker i framtiden kommer att vara lika genomarbetade, roliga och läckra. Fast han får gärna lämpa av sig lite Nybuskis-grejer när helst han vill.