Nymphomaniac

av strambergare

Shia-LaBeouf-starrer-Nymphomaniacs-new-teaser-tra
– Jag ska göra en porrfilm.
Jamenvisst Lars, klart du ska göra det. Det var det väl ingen som trodde på, fast visst skulle det kunna vara så, att den knasige dansken skulle göra en porrfilm. Men varför? Vad skulle han få ut av det? Vad skulle vi få ut av det? Och så gör han en film, döper den till Nymphomaniac och vidhåller att benämna den som en porrfilm. Men det är ju ingen porrfilm han gjort, eller så är det precis det han har gjort. Vi får se.

Nymphomaniac handlar om Joe som hittas i läbbig tegelstensgränd. Hon hittas av Seligman och tas upp till hans sunkiga lägenhet. Hon pysslas om och dom inleder ett sjujävla samtal i åtta kapitel som går igenom Joes liv som människa.

Det är upplägget. De scenerna är som en dialogteater i formen av katolsk bikt. Det är lite styltigt snygga sentenser som byts av och an, fram och tillbaka. Och vilket ämne dom än hamnar i, låt det vara fiske eller musik, så härleds det till Joes liv, eller snarare, till sex.

Det är så jävla mycket sex.

När varje kapitel inleds lämnas lägenhet och scener spelas upp. Lite som Forrest Gump. Hehe.

Jag kan inte mäkta med att gå igenom hela filmen nu och uttolka den, det är bara för mycket. För mycket att ta in och för mycket att ta an. Jag är inte rätt person för det. Men jag har väl ändå några grejer att säga. Först och främst vill jag säga som vilken random salongsredlös P3 Guld-vinnare: Fan va fett. En sån svulst! En sån fresk! Så underbart underhållande! Oväntat nog är filmen faktiskt konstant rolig. Jag satt och fnissade filmen igenom. Och så upplevde jag ångestsvettningar, tristess, sorg, smärta, alla känslor hela tiden. Det var lite som att von Trier har glott på Tarantino och var på ett hejdlöst lekhumör.

Något av det roliga och kanske rentav ironiska med filmen, är att den känns som von Triers Fanny och Alexander. Hela tiden finns det passningar till hans tidiga filmer, hans ständiga upprepningar av samma teman, den är lång som fan, släpps i flera olika versioner, filmen har flera olika delar och känslolägena breddas ut och runt. Det ironiska är såklart att von Trier sagt att han avskyr Fanny och Alexander. Och så väljer han att göra en egen! Ett klippboksverk, allt ska in! Vad har jag gjort tidigare jag tyckt om? Jamenfan, släng in det också!

Något jag alltid älskat med hans filmer är hans känsliga kamera. När den ligger alldeles för nära och rör sig osäkert omkring. Det är en fest av sådant fotografi i Nymphomaniac. Annat känsligt är Charlotte Gainsbourgs röst, den är så kraftfull i sin lågmäldhet, helt ljuvligt.

Jag gillar ambivalensen i filmen mot sentimentaliteten. Att tröst är groteskt och äckligt, men hela tiden strävar människorna mot den. Sentimentalitet, tvi fan! Åh, ett asklöv för hundrade gången, vad underbart trösterikt. Det är också spännande att allting härleds till knulla utom naturen, naturen är bara tröst. Är det för att naturen bara finns och inte har någon egen vilja? Om jag får lov att tolka lite. Varje gång naturen dyker upp i filmen är det för att skänka tröst (löv, träd, herbariumet) och när Joe flyr ut i skogen för att, ja, fly.

Jag älskade Uma Thurmans lilla roll. Passiv-aggressivt beteende draget till sin spets.
Jag älskade att se Christian Slater spela en ”riktigt” människa.
Jag älskade att se en vagina göras om till ett öga.
Jag älskade alla filmiska hyss, att filmen tillät sig vara fånig och allvarlig omvartannat, hela tiden.
Jag (tror att jag) älskade metaperspektivet med Seligman, det ständiga kommenterandet och det västerländska kulturarvet som hela tiden hånades och gjordes till luft (och ändå ältades i fyra timmar).

Jag vill läsa något smart om slumpens betydelse i filmen. Varför upplägget bygger på att skohorna in historier på det sätt som filmen valt att göra. Det är ett jäkla roligt och konstigt berättargrepp.

Slutet, jag vill inte skriva något om det ifall någon tänkt se, men det var ett fantastiskt fuck you åt friendzone-begreppet (och givetvis mycket mer än så, men det görs väldigt tydligt där, om man väljer att se det så, vilket jag gjorde, duh). Vilken underbar feminist von Trier är ändå. Hoppas att han vet om det själv.

Nu är jag tom.

Annonser