strambergare

gör inga större anspråk, men tar mig gärna an titeln "dummaste kulturbloggen på Internet".

Nymphomaniac

Shia-LaBeouf-starrer-Nymphomaniacs-new-teaser-tra
– Jag ska göra en porrfilm.
Jamenvisst Lars, klart du ska göra det. Det var det väl ingen som trodde på, fast visst skulle det kunna vara så, att den knasige dansken skulle göra en porrfilm. Men varför? Vad skulle han få ut av det? Vad skulle vi få ut av det? Och så gör han en film, döper den till Nymphomaniac och vidhåller att benämna den som en porrfilm. Men det är ju ingen porrfilm han gjort, eller så är det precis det han har gjort. Vi får se.

Nymphomaniac handlar om Joe som hittas i läbbig tegelstensgränd. Hon hittas av Seligman och tas upp till hans sunkiga lägenhet. Hon pysslas om och dom inleder ett sjujävla samtal i åtta kapitel som går igenom Joes liv som människa.

Det är upplägget. De scenerna är som en dialogteater i formen av katolsk bikt. Det är lite styltigt snygga sentenser som byts av och an, fram och tillbaka. Och vilket ämne dom än hamnar i, låt det vara fiske eller musik, så härleds det till Joes liv, eller snarare, till sex.

Det är så jävla mycket sex.

När varje kapitel inleds lämnas lägenhet och scener spelas upp. Lite som Forrest Gump. Hehe.

Jag kan inte mäkta med att gå igenom hela filmen nu och uttolka den, det är bara för mycket. För mycket att ta in och för mycket att ta an. Jag är inte rätt person för det. Men jag har väl ändå några grejer att säga. Först och främst vill jag säga som vilken random salongsredlös P3 Guld-vinnare: Fan va fett. En sån svulst! En sån fresk! Så underbart underhållande! Oväntat nog är filmen faktiskt konstant rolig. Jag satt och fnissade filmen igenom. Och så upplevde jag ångestsvettningar, tristess, sorg, smärta, alla känslor hela tiden. Det var lite som att von Trier har glott på Tarantino och var på ett hejdlöst lekhumör.

Något av det roliga och kanske rentav ironiska med filmen, är att den känns som von Triers Fanny och Alexander. Hela tiden finns det passningar till hans tidiga filmer, hans ständiga upprepningar av samma teman, den är lång som fan, släpps i flera olika versioner, filmen har flera olika delar och känslolägena breddas ut och runt. Det ironiska är såklart att von Trier sagt att han avskyr Fanny och Alexander. Och så väljer han att göra en egen! Ett klippboksverk, allt ska in! Vad har jag gjort tidigare jag tyckt om? Jamenfan, släng in det också!

Något jag alltid älskat med hans filmer är hans känsliga kamera. När den ligger alldeles för nära och rör sig osäkert omkring. Det är en fest av sådant fotografi i Nymphomaniac. Annat känsligt är Charlotte Gainsbourgs röst, den är så kraftfull i sin lågmäldhet, helt ljuvligt.

Jag gillar ambivalensen i filmen mot sentimentaliteten. Att tröst är groteskt och äckligt, men hela tiden strävar människorna mot den. Sentimentalitet, tvi fan! Åh, ett asklöv för hundrade gången, vad underbart trösterikt. Det är också spännande att allting härleds till knulla utom naturen, naturen är bara tröst. Är det för att naturen bara finns och inte har någon egen vilja? Om jag får lov att tolka lite. Varje gång naturen dyker upp i filmen är det för att skänka tröst (löv, träd, herbariumet) och när Joe flyr ut i skogen för att, ja, fly.

Jag älskade Uma Thurmans lilla roll. Passiv-aggressivt beteende draget till sin spets.
Jag älskade att se Christian Slater spela en ”riktigt” människa.
Jag älskade att se en vagina göras om till ett öga.
Jag älskade alla filmiska hyss, att filmen tillät sig vara fånig och allvarlig omvartannat, hela tiden.
Jag (tror att jag) älskade metaperspektivet med Seligman, det ständiga kommenterandet och det västerländska kulturarvet som hela tiden hånades och gjordes till luft (och ändå ältades i fyra timmar).

Jag vill läsa något smart om slumpens betydelse i filmen. Varför upplägget bygger på att skohorna in historier på det sätt som filmen valt att göra. Det är ett jäkla roligt och konstigt berättargrepp.

Slutet, jag vill inte skriva något om det ifall någon tänkt se, men det var ett fantastiskt fuck you åt friendzone-begreppet (och givetvis mycket mer än så, men det görs väldigt tydligt där, om man väljer att se det så, vilket jag gjorde, duh). Vilken underbar feminist von Trier är ändå. Hoppas att han vet om det själv.

Nu är jag tom.

Äkta människor s2

hubot_1109834c

Lysande säsong alltså, riktigt bra. Alla trådar har väl inte dragits helt, men det verkar ju komma en säsong till (annars jävlar) så det blir nog bra. För fasen vad imponerad jag varit ändå. Elegant skrivet, spelat, filmat, ljudlagt (förutom Jonas mamma, vad off hon lät i ljudläggningen hela tiden, så konstigt, och just bara hon också! skumt.)

Jag älskar hur de verkligen gått all-in, det känns och syns, bara en sån sak. Tillspetsningen av sam-/framtid är på pricken. Bara det att klä ut ”fascisterna” till average svennehipstrar, så himla roligt (och smart (ja alltså eftersom man själv sitter där hemma som average svennehipster och ser ”sig själv” som en av de onda, det är smart och roligt)).

Annars hade jag stora farhågor inför sista avsnittet. Att de, osentimentalt, haft ihjäl ett gäng större karaktärer, väldigt stora bågar att avsluta på ett stackars avsnitt, undran om hur de ska fortsätta serien (om de ska fortsätta). Men jag tyckte nog ändå att de fick ihop slutet rätt bra. Det kändes naturligt att allt samlades i rätten.

Önskar att jag hade antecknat lite under säsongen, det är ju ändå tio veckor som gått, kommer ju fan inte ihåg allt och alla tankar jag haft om serien.

Jaja. Jag gillade den här säsongen väldigt mycket i alla fall. Ständigt underhållande och full av känslor med satirisk udd, snyggt som fan.

Jills veranda, Nashville #01

jill

Ja, det här var ju en sjujävla överraskning får jag ändå lov att säga. Hade aldrig kunnat tänka mig att det här skulle vara så bra som det faktiskt är, jävlar i mig vad bra teve det här var. Initierat, intressant, fint filmat, välklippt, spännande dramturgi. Helt jävla perfekt faktiskt.

Jag svär som en borstbindare idag.

Men jag är bara så paff.

Ett musikprogram på teve, som är på allvar? Hitlåtens historia, eller vad programmet nu hette, var la OK. Ninties har jag redan avfärdat som total jävla dynga. Alla inblandade i den produktionen måste få kicken. Speciellt han som programledde skiten. Tjyvläste en intervju med honom i en ny (?) blaska om teve på pressbyrån en dag för många veckor sedan. Han berättade att dom jobbade på den serien i ett år.

ETT ÅR.

Det är så svindlande. Helt ofattbart. Gud vad jag hade skämts.

Men Jill Johnson behöver inte skämmas, i alla fall inte över det här avsnittet. Jag grät tre gånger. Gråt _får_ inte vara en indikator för att något är bra, men det var helt ärliga tårar. Rätt ut. Linda Martell på primetime, lixom, det händer ju inte. Åh kära nån.

Det som kunde gjorts bättre var väl att de inte behövde lägga endast låten Color Him Father, det blev ju rätt så tjatigt. De kunde helt klart kryddat med mer musik. Petitess, kanske, jag vet inte. Jag störde mig på det i alla fall.

Ska bli spännande att fortsätta glo på det här. Helt paff är jag.

Och justja, Titiyo, vad bra hon är.

Dokument utifrån: Scientologernas krig

Skärmavbild 2014-01-14 kl. 19.16.09

Jättejättekort inlägg nu, men jag är lite upprörd faktiskt. Vafan var det här? Ett snyftprogram om en knäppskalle som är i klinch med andra knäppskallar?! Det är för sjutton inge synd om scientologer! Så otroligt ovärdigt! Även om det fanns intressant innehåll i programmet, så var vinklingen helt jävla uppåt väggarna.

Tack för mig!

Angel Haze – Dirty Gold

Angel-Haze-Dirty-Gold2

Jag gillar verkligen Angel Haze. När jag lyssnar på Dirty Gold så försvinner jag helt in i hennes rap, men så fort den tystnar, nån refräng eller hook eller så, så blir jag som yrvaken och hör det poppiga pissbeatet. Och vips är förtrollningen bruten.

Så håller det på under tolv låtar på den här skivan. WOW! Buuuu! WOW! Buuuuu! WOW! Buuuuu!

Det är jättejobbigt. Det är lite som att lyssna på Eminem nuförtin’, han kör samma formel. Fast hans rap är svintråkig nu, vilket Haze inte är. Den är attackerande överallt, ingen lyrical genius, men man kan komma jättejättelångt på stil och attityd. Det vet ni ju.

Men åhh…hoppas att nästa skiva/mixtape/whatevz blir mer spännande än såhär.

Dagarnas skum

dagarnas skum

Michel Gondry är tillbaka! Hejdlöst rolig! Fantastisk! Helt underbar ny fransk romantisk komedi! Yadayadayada!

Ja, jag slank in på den här filmen idag. Oväntat trevlig faktiskt, Gondrys bästa sen Science of Sleep. Många märkliga manicker, stop motion-flum, surrealism, quirkyness och hejdlöst mycket nostalgi. Måste brasklappa att den är djupt nostalgisk, men inte särskilt sentimental. Vilket är bra!

Tyvärr är den lite konstnärssnubbig emellanåt.

Colin blir kär i Chloé, dom gifter sig. Dom har allt, ett fint hem, mycke’ stålar. Sen blir Chloé sjuk av näckrosen i lungorna och pengarna börjar sina, hemmet faller ihop.

Ungefär så är historien i korta simpla drag. Och filmen är precis så, simpel, men otroligt jäkla utsmyckad. Hysterisk faktiskt. Det ena visuella tricket efter det andra. Det är faktiskt hejdlöst roligt. Ett tag. Sen orkade jag knappt fnissa längre, kanske för att filmen blev mörkare och kanske för att, ja, nån form av mättnad?

I alla fall, fin film!

The Punk Singer

punksinger

Jag snubblade över den här filmens existens och kände ett brinnande behov av att se den. Och nu har jag gjort det. Och jag är väl, på sin höjd, nöjd. Det är en rätt standard snackande skallar-dokumentär med fina arkivbilder (som, tyvärr, upprepas gång på gång på gång, ba varför). Men eftersom Kathleen Hanna är en så älskvärd människa så blir man glad över att filmen över huvud taget finns.

Samtidigt känns det som att man hade kunnat göra något mer spännande. Det är trots allt fruktansvärt ospännande med människor som hyperbolhyllar en och samma människa i en en dryg timme.

Det är också lustigt hur dom i början slänger ut en krok, en pyttebytteliten krok: Varför slutade hon uppträda 2005? Den frågan slutar sen att dyka upp, tills sista tio minuterna, då går dom all-in på den frågan. Varför försökte ingen att göra lite dramatik av det under filmens gång? Rycka lite i kroken då och då. Eller dramatik kanske jag inte vill ha, vet inte riktigt, men något utöver standardformatet hade varit mer värdigt och i linje med Hannas gärning.

Antar jag. Kanske. Typ.

Nu ska jag lyssna på The Julie Ruin-plattan jag bara gett en ynka liten lyss, trots att jag tyckte att den var så bra.

(min favoritarkivare i filmen förresten, när Hanna sjunger tio centimeter framför några ”döhårda” punksnubbar, fyfan så jävla grymt)

Tennisspelarna – Lars Gustafsson

gustafsson-lars-tennisspelarna-maglio-o-sundh-edition

Den här boken har ju legat i nått slags läslistemedvetande i vadå, sju, åtta, fem, tio år? Vet inte, men nu är den läst och den var ypperlig. Han har skrivit med så himla lätt hand allting! Fick lära mig att boken är en humoresk, bara en sån sak, att jag missat det ordet, jättebra ord ju.

I alla fall, först fann jag boken lite väl mopsig och uppstudsig, eftersom jag, av nån anledning, uppfattade boken som strikt självbiografisk, men, det är den ju int. Då blev det plötsligt roligt med en torr, översittande västmannlänning med professurutbyte i den amerikanska södern som har ett duktigt hobbyintresse i tennis. När man läser om hur han spanar in negrer uppstår det ju en viss tröttma, men den blir ju passande, när man inser att mannen är rätt liten och oförstående i mycket, även om han själv inte tycker det.

Idag är det dessutom väldigt roligt att läsa om ”computors” och speciellt roligt med den fantasifulla tanken på att mata in två böcker för att via någon matematisk kod få fram en tredje. Så dumt! Så roligt!

Det bästa barnet – Sofia Olsson

det bästa barnet-500x500

Jag vill inte börja med att låta dissig och dum, men det är nog så lika bäst, så att man förstår lite hur jag hamnade här. Jag har avfärdat Olssons teckningar på grund av att jag tyckt att dom är fula, liksom fulfula, typ sköldpaddan Elvis-fula. Jag har sett hyllningarna, noterat dom och tänkt att jag får nog läsa hennes böcker. Men så har jag sett dom fula framsidorna och ba buörgh:at mig bort från dom.

Men så var det dax att förnya Galagoprenumerationen och då är dom ju så bjussiga att dom bjussar på två böcker, och eftersom jag redan hade alla intressanta av valen, så fick den åka med.

Och nu har jag läst den och jag ångrar ingenting. Helsicke så bra om relationer, graviditet, vardagens absurditeter och så vidare.

Jag började till och med gilla teckningarna. Lite i alla fall. I serieströmmen av bilder flöt det på bra, jag hade inga problem. Himla tur för mig va. Bästa teckningarna är när Olsson beskriver hur man som person kan känna sig bredvid en annan person som får en att känna sig liten och menlös. Usch vad jag har sett ut precis sådär i mina dar. Söte jesus.

Nu kommer jag läsa föregående böcker och hoppas på att nästa dyker upp nån gång om, ja, två-tre-fyra-fem år eller något.

Om detta talar man endast med kaniner – Anna Höglund

Om-detta_framsida-216x300Jag har inte så många ord för den här boken, men väldigt många känslor.

Det tycker jag är vackert.

Jag ser bilderna, jag läser texten, jag förstår precis alltihop, men kan inte förmedla det med ord.

Det tycker jag är så jävla vackert.

Vad jag kan säga är att jag blev så himla glad av den här boken, av att den finns, av att den är så klok och snäll, att den talar om hur det är på ett väldigt lättbegripligt sätt. Sätter ljus på känslor som är som svarta hål i en. Hade jag varit i en lite bekvämare miljö när jag läste den, hade jag nog gråtit. Hade jag läst den högt för någon, hade jag behövt gå därifrån.

Typ så.

Helt och hållet jättebra.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.