The Punk Singer

av strambergare

punksinger

Jag snubblade över den här filmens existens och kände ett brinnande behov av att se den. Och nu har jag gjort det. Och jag är väl, på sin höjd, nöjd. Det är en rätt standard snackande skallar-dokumentär med fina arkivbilder (som, tyvärr, upprepas gång på gång på gång, ba varför). Men eftersom Kathleen Hanna är en så älskvärd människa så blir man glad över att filmen över huvud taget finns.

Samtidigt känns det som att man hade kunnat göra något mer spännande. Det är trots allt fruktansvärt ospännande med människor som hyperbolhyllar en och samma människa i en en dryg timme.

Det är också lustigt hur dom i början slänger ut en krok, en pyttebytteliten krok: Varför slutade hon uppträda 2005? Den frågan slutar sen att dyka upp, tills sista tio minuterna, då går dom all-in på den frågan. Varför försökte ingen att göra lite dramatik av det under filmens gång? Rycka lite i kroken då och då. Eller dramatik kanske jag inte vill ha, vet inte riktigt, men något utöver standardformatet hade varit mer värdigt och i linje med Hannas gärning.

Antar jag. Kanske. Typ.

Nu ska jag lyssna på The Julie Ruin-plattan jag bara gett en ynka liten lyss, trots att jag tyckte att den var så bra.

(min favoritarkivare i filmen förresten, när Hanna sjunger tio centimeter framför några ”döhårda” punksnubbar, fyfan så jävla grymt)

Annonser