Jills veranda, Nashville #01

av strambergare

jill

Ja, det här var ju en sjujävla överraskning får jag ändå lov att säga. Hade aldrig kunnat tänka mig att det här skulle vara så bra som det faktiskt är, jävlar i mig vad bra teve det här var. Initierat, intressant, fint filmat, välklippt, spännande dramturgi. Helt jävla perfekt faktiskt.

Jag svär som en borstbindare idag.

Men jag är bara så paff.

Ett musikprogram på teve, som är på allvar? Hitlåtens historia, eller vad programmet nu hette, var la OK. Ninties har jag redan avfärdat som total jävla dynga. Alla inblandade i den produktionen måste få kicken. Speciellt han som programledde skiten. Tjyvläste en intervju med honom i en ny (?) blaska om teve på pressbyrån en dag för många veckor sedan. Han berättade att dom jobbade på den serien i ett år.

ETT ÅR.

Det är så svindlande. Helt ofattbart. Gud vad jag hade skämts.

Men Jill Johnson behöver inte skämmas, i alla fall inte över det här avsnittet. Jag grät tre gånger. Gråt _får_ inte vara en indikator för att något är bra, men det var helt ärliga tårar. Rätt ut. Linda Martell på primetime, lixom, det händer ju inte. Åh kära nån.

Det som kunde gjorts bättre var väl att de inte behövde lägga endast låten Color Him Father, det blev ju rätt så tjatigt. De kunde helt klart kryddat med mer musik. Petitess, kanske, jag vet inte. Jag störde mig på det i alla fall.

Ska bli spännande att fortsätta glo på det här. Helt paff är jag.

Och justja, Titiyo, vad bra hon är.

Annonser