Knet – Jag är inte rädd för mörkret

av strambergare

För några veckor sen sa en kompis till mig att kent var i Grekland. Jaha, svarade jag, varför skulle jag vilja veta det? För att det är rätt sjukt, sa hen, att mina absoluta favorit depprawkers är i något slags jävla semesterparadis och göttar sig. Ja, det är ju rätt sjukt, för sen när de kommer hem kommer de väl släppa en skiva som heter Mörkret och Skymningsdöden. Lite sorgset tillkännagav hen sedan att skivan skulle heta Jag är inte rädd för mörkret. Jag skrattade rakt ut och rätt i hens ansikte. Så fruktansvärt jävla genomskinliga de är, herrejävlagud liksom.

Det är å andra sidan en sak man inte kan klandra dem för, man vet ju alltid precis var man har dem, även fast man inte kunde bry sig mindre om dem. Alla som inte är med på resan har det ändå tryggt vid sidan av, vi kan le lite och nicka fram ett litet ”jaha, sedär, nämen, hoppsan sa då, det var väl roligt”. Ungefär som när farfar säger att Nordlund har tagit VM-brons i skidskytte men åkte på däng av tysken Krausenhauptsfegüttenberg och man svarar; jaha, sedär, nämen, hoppsan sa då, det var väl roligt!

Inte för att man menar det, utan för att det finns en trygghet i att inte skapa debatt. Varför skulle jag vilja ta bort farfars glädjoämnen? Varför ska jag positionera mig genom att säga; men du farfar, sport är så jäääävla tråkigt, jag bryr mig inte. Det är väl bättre att gubben får prata av sig och jag får svara ”nämen”.

Det är många ointressanta ”nämen” på Kents nya skiva. Eller ja, genomgående genom hela deras skivkarriär, där endast Röd har varit något man kanske kan finna något intressant i. Ja, jag säger ju det här ur ett icke-intresserat perspektiv, från en som stått och kollat på tåget som blåst förbi och bara fångat några passagerares ögon och anletsdrag.

Kent är ju ändå ett band som upptagit mycket medial tid, under andra halvan av 90-talet var de väl med i vartenda nummer av Expressen Fredag och Aftonbladet Puls? (de två tidningarna en yngling som jag hade som populärkultursutpost). Så någon form av relation till bandet har jag ju. Dessutom som uppväxt i en mindre stad fanns ju de där fansen i svart som önskade sig bort från småstaden. Det önskade ju jag också, men jag tyckte att Ghostface Killah var bättre på att prata om skiten, än en gnällig depporkester från Eskilstuna. Eller ja, Broder Daniel var såklart också bättre på det, eller Joy Division, eller vafan till och med Bruce Springsteen är bättre.

Fast vem är jag och säga att de är bättre, det är ju högst subjektivt. Fast ändå, ibland blir det bra jävla tjatigt att sitta där och säga jaha, nämen, sedär. Ibland vill man ju bara ryta; KOM IGEEEEEEEEEEN.

Mitt problem med Kent är deras medvetna ironi. De vet ju liksom att det sticker i ögonen att ha releasefest i New York eller att ge ut ett vin. Eller att ”vägra” ge intervjuer.

Visst, de får fram roliga reaktioner ibland. Det är ju bara det att det är så fruktansvärt trött, både av folk som retar sig på det och de som ”provocerar” fram det. Jag står där vid sidan och tänker; jaha, hehe kul, nämen, hoppsan, gjorde de verkligen det?

Kentfans är som farfäder, helt jävla omöjliga att prata med.

Annonser