Lorentz & Sakarias (feat Duvchi) – Garbo, Astrid & Taube

Om det är något jag inte skäms över är det min blödiga fascination och böjelse för svensk fjanthiphop, eller fjant å fjant, det är ju oftast på allvar, men de vågar vara töntiga. Till exempel refrängen i Lorentz och Sakarias (vad hände med M PUNKT TARE LUGNT?):

jag ser det som min love
jag ser det som min love
jag ser det som mitt liv
jag ser det som mitt liv

Ackompanjerat av en samplad indiepopkör. Det rappas även om Lilla huset på prärien. Såna här ”fula” referenser är så himla fint. Och så såna där tjuttutor som brukar höras på reaggemixtapes fyller hela låten tillsammans med de funkigt rytmiska trummorna och tunga anslag på pianot.

Älskar skiten.

Varje sommar sedan 2008 (?) har jag dratt in deras första mixtape i min iPod, Sommaren i city, proddad av Jeansbjörn och DJ Yxa (ja, nu fattar ni vad jag menar med fjantigt lixom, fortfarande älskvärt fjant, inget spex lixom).

Perfekt musik att svassa runt i sommaren till.

Men, det finns ju såklart ett aber här. Det är ju så fruktansvärt poppigt och glatt och charmant och direkt musik. Många kids älskar’t också såklart. Hur många studentflak körde inte Mayhem? Det blev ju en liten hit, Baby också väl?

Sen började bröla-knulla-veva-handen-housen slå igenom, popen urholkades och det man hör på P3 idag är rentav riktigt jävla bedrövligt (stora snabba steg här, men i DN igår skrev Mattias Dahlström en rolig krönika om detta, LÄS)

Men Lorentz och Sakarias är inte nå futtiga jävla Lilla Sällskapet eller spexkammarhousepoppelipop som Den Svenska Björnstammen.

En liten avstickare först bara: Lilla Sällskapet…wtf?! Har ni hört deras låtar? På riktigt? Deras låt Om vingarna bär är den mest påfrestande låtjävel jag hört i hela mitt liv. Den totalt platta raden som döpt låten upprepas 24 gånger på slutet. T j U GOoFYRA GÅNGER…VA. Varför stoppade ingen det?? VARFÖR. Det är ju så sinnessjukt att det passerar sinnessjukt. Det finns en charm i upprepning, Broder Daniel var mästare på det. Men skillnaden var att Henrik Berggren kunde få varje rad att kännas livsviktig och ingjuta ny betydelse i varje upprepad rad. Sentensen ”Om vingarna bär” säger ju INGENTING. Den är totalt platt och blir så tunn att den till slut dör den femte gången man hör den och sedan fortsätter den nitton gånger till, då är den inte ens luft längre, bara en antimateria som suger livslusten ur en.

så tillbaka

Lorentz och Sakarias vill ju något med sin musik, det hörs att det är genomtänkt produktionsmässigt och texterna lyckas med att ha ett eget språk, vara roliga och känsloväckande. Fjantigt allvar. För Lorentz och Sakarias omfamnar ju fjantet och gör det till viktigt. När Den svenska björnstammen sjunger om vad fan de nu sjunger om så är det ju endast löjligt, antagligen medvetet löjligt.

Amen guuu” så fånigt och käckt, det här kan vi dansa till, är det på låtsas kan vi låtsas som att vi dansar för då är det inte lika pinigt LOL.

Usch vad mycket förakt jag spiller ur mig nu.

Jahapp, det här blev ett sånt där vanligt inlägg utan någon som helst struktur och ordning (skulle behöva Alejandro Fuentes Bergström här). Det är bara en rant om sånt som är bra och sånt som är kasst. Precis som jag vill ha det.

Tankesmedjan Timbro

Kort och koncist inlägg direkt från magen via skallen:

Tankesmedjan Timbro, jag hatar er så jävla mycket.

The Dark Knight Strikes Again

Vad jag fattat är det här är en rätt utskälld och inte särskilt önskvärd bok. En pissig uppföljare, det fula fåret i hagen som ingen ville ha, Titanic 2 osv.

Jag läste den när jag var 14-15-16 typ (minns inte riktigt OK!), efter att ha läst Frank Millers första Batman-historia om den åldrade Bruce Wayne som ska ge igen. Det var nog det bästa jag läst, jag pratade om den på en engelska lektion, tanten med burriga håret även kallad Lärarn tyckte att jag borde läst en riktig bok istället och underkände mig, jag ba vafan, hörde du inte om hur jäääävla ball historia jag just drog? Hur värdig den var? Hur den lekte med seriegenren? Förväntningarna? Fan, jag tyckte att jag var grym, men det sket sig.

Nåväl, efter den var jag helt jädra lyrisk och ville ta reda på vad mer Miller skrivit, fattade att han gjort Year One och så denna. Tog bussen till bokhandlarn och köpte båda, läste Year One på vägen hem och den andra sparade jag till dagen efter.

Jag ska villigt erkänna att jag inte fattade ett jävla piss av den då. Det är minst sagt en krävande jäkel som kräver förkunskaper om hela DC-universumet, vilket var något jag saknade. Jag minns också att jag tyckte att den var så jävla fult tecknad. Många hemska inscannade Windows 95-bakfyllor som skett på kontoret, tänkte jag. Idag tycker jag att den är jävligt fett tecknad. Grov, ful, skev, stort, smått och allt. Den är fruktansvärt over the top, men gör det galant.

Ja, som ni märker diggar jag den här.

OK klart det finns en hel del grejer att racka ner på här om man vill och om man ser det på det sättet. Att Batman är en psykopat, att den är förvirrande till tusen, sjukt konstig och omotiverad satir, att Dick Grayson är en komplett jubeldåre utan någon som helst motivering till exempel.

MEN det är ju just de här grejerna som gör den så fet. Att det är The Dark Knight Returns fula tvilling, den skeva spegeln mot den, en totalt urflippad upprepning av första boken, fast späckad med massa spretigt lullull. Boken jävlas ju med en medvetet. Frank Miller pissar på läsaren, lite granna. Och det är roligt. Här är Frank Miller dessutom fortfarande en bra kuf, innan han spårade ur och blev fullblodsfascist, innan han ville bli den sortens dåre som Bruce Wayne är i serien.

(i alla fall är det den uppfattningen jag fått av honom den senaste tiden)

I alla fall finner jag boken mycket bättre än vad den lilla versionen av jag tyckte att den var (inte jättekonstigt). Det är bara en sjujäkla underhållande serieresa, men som absolut inte är för alla. Har man inga kunskaper om DC och vilka superhjältar som härjar i deras världar, eller har läst mycket Batman, främst Millers tidigare böcker, ja då kommer man inte ha mycket att hämta här. TDK Strikes Again är en drift, lek, ett fuck you, en näve i luften och allt sånt som gör livet värt.

Värvet

Jag tycker väldigt mycket om Värvet, det är svårt att inte göra det. Det är rätt anspråkslöst, en ledare, en gäst, ett snack, en timme. Många ettor som summeras till en gemytlig helhet. Och nu har det gått 13 avsnitt och jag tänkte göra en (supersimpel) sammanställning av avsnitten, så att jag har koll på vad jag själv tycker och har tyckt. Jag kommer alltså återvända hit och ”rapportera” efter avsnitten.

Så.

001: Soran Ismail
- Hyffsat oinressant, Soran pratar om hur han vuxit upp i Knivsta och hamnat i Parlmantet. Ungefär. Men liksom Värvets ”storhet” är att även om det är (i mitt tycke) ointressant vad som sägs, är det ändå fint att lyssna på. Vidgar en på ett sätt att få lyssna på långa självrannsakande samtal. Att just det här snacket är ointressant hör väl till att Sorans karriär har varit väldigt enkel, inga direkta snedsteg, det har bara rullat på och blivit som det blivit. Alltså bra. Typ.

002: Kristoffer Appelqvist
- Här tar dock Värvet fart nått åt helvete. Appelqvist kommer dit med en agenda i samtalet, han vill berätta om sin syn på samhället blandat med hans egen historia. Och det blir bara så jävla bra och superintressant. Lysande avsnitt på alla sätt och vis.

003: Alex Schulman
- Nä

004: David Batra
- Lider lite av samma grej som Soran-avsnittet, finns inget som biter eller skaver, det är bara ”mhm, jaha, sedär”. Trevligt, inte mycket mer.

005: Margret Atladottir
- Åh herregud vad jobbig den här intervjun är. Jag vet inte vad det är med henne som gör att mina ögon rullas bakåt i huvudet och munnen sitter och bara väser ur sig suckar. Men jag lyssnade igenom hela i hopp om att hitta något att hålla mig fast vid, det hände inte.

006: Magnus Betnér
- Kul att han varit en jonglör.

007: Lina Thomsgård
- Efter Appelqvist-avsnittet är det här min favorit. Deras samtal är verkligen fint och rörande, när Lina pratar om sin vän som dog och hur det har påverkat henne som människa är starkt. Den självrannsakande aspekten är också intakt här, man får höra hur Thomsgård upptäcker insikter om sig själv och det blir givande både för lyssnarna och för henne själv, tror jag. Väldigt bra och intressant gäst.

008: Filip Hammar
- Också väldigt bra! Faktiskt. Han är ju en mer spännande karaktär än vad man kan tro. Han ventilerar åsikter, berättar om sitt liv och sin familj, kärleken till USA, hur han blev journalist, hur han och Fredriks TV-karriär tog fart och så vidare. Bra samtal som täckte mycket.

009: Henrik Schyffert
- Jovars, jag tycker nog att det här också är rätt bra. När samtalet börjar handla om humor och hur man kan bryta ner den är det kul. Minns annars inte särskilt mycket av det, mina lurar lade av efter halva och jag kommer inte ihåg om jag lyssnade vidare.

010: Sara Bergmark Elfgren
- Det här är bra! Elfgren är tillrättalagd och ger nästan ett intryck av att vara lite rädd, men hon bryter mot det hela tiden under avsnittet. Står på sig och uttrycker känslor, det blir väldigt fint.

011: Sissela Benn
- Ett sånt där gemytligt avsnitt igen, en älskvärd person, men det sägs nog inte så mycket.

SPECIAL: Marc Maron
- Det här tyckte jag mycket om, mest för att jag delar Triumfs respekt (venne riktigt om det är ordet jag letar efter, men det får duga) för hans podcast WTF som är väldigt bra. Tycker mycket om hur trumpen han är stundtals och pratar skit om andra komiker. Kul avsnitt.

012: Peter Magnusson
- Oväntat bra faktiskt, tycker ju ändå att han är en väldigt ointressant humorpersonlighet, men han får sitta och prata om vad han gillar och inte gillar, ventilera lite åsikter. Då växer han ändå i mina ögon och det är fint med de som står på sig för det de gillar och inte ängsligt följa en ”elitström”. Om man gillar Morrhår och ärtor, då ska man få säga det lixom. Bra.

Killer Mike – R.A.P. Music/El-P – Cancer for Cure

När rappare nu för tiden mest degraderas till att agera inhoppare hos sopiga houseproducenters vevdängor, blir man ju rätt så jävla glad när såna här guldklimpar dimper ned.  För El-P och Killer Mike är det rap och hiphop som gäller hela vägen, det är inget jävla trams.

Älskar när man tar sitt hantverk på riktigt.

I en intervju med de bägge säger Killer Mike att han är så himla glad över att få arbeta med El-P då enligt honom är en av de fem bästa hiphopproducenterna någonsin. Det vet jag inte om jag håller med om, men just nu är han det absolut. Först har han producerat hela R.A.P. Music och sen släpper han ett soloalbum typ samtidigt. Och båda skivorna är så jääävla bra.

Killer Mike öser in hihphophistoria blandat med politik. Låten Reagan är som en modern tappning av Gil Scott-Herons B-Movie, fast Killer Mike är lite mer explicit i hans hat gentemot den dåren. Liksom raden: I leave you with the words, I’m glad Reagan dead (kanske inte den mest grammatiskt klockrena sentensen i skriven text, men den känns mycket bra när den kommer ur hans mun). El-Ps beats är klanderfria rätt igenom, tunga utav helvete och fyllda med detaljer och Mikes flow är stundtals larvigt bra, hur kan man inte älska den där Atlantadialekten?

Cancer 4 Cure låter väldigt lika R.A.P. Music, kanske inte så konstigt, kanske onödigt att säga, lite duh-varning, men ändå intressant på ett sätt. Två skivor släpps typ samtidigt med samma producent, en är en soloplatta och en är åt en annan. Ljuden är lika, orden är olika. Så även fast de låter väldigt snarlika skiljer stilen skivorna åt. Det är spännande. Jag tycker nog det. El-Ps kalla Brooklynstämma mot Killer Mikes rundare Atlantaröst, att röster kan göra så mycket. Stärker återigen tesen om rösten som viktigaste instrumentet.

Vet inte vart jag vill komma, båda plattorna är fantastiska, det får räcka så

Sainte Etienne – Over the Border

Måhända att det är sant att låten har dissekerats i alla möjliga rockjournalistiska sammanhang redan, men jag kan ändå inte låta bli att bli omöjligt kär i den och vilja skriva det. Helvete, den är ju så fin. Det är hela deras topp 100-lista komprimerad till en låt plus livshistoria och känslor, precis som pop ska vara.

Eller jag ska inte prata om hur pop ska vara, jag vill mer säga att de gör den här nostalgiska växa upp-popen perfekt. Dessutom med pratsång, det är världens svåraste genre att lyckas med, men Saint Etienne grejar’t med bravur, mycket för att refrängen dessutom är så stark.

Skulle kunna göra ett långt inlägg som bara består av att rapa upp textrader och signera dem med; precis så är det. Jag gör ett test med några:

Cutting ”em up, sucking ”em in
- Precis så är det

I was in love and I knew he loved me, ”cuz he made me a tape
- Precis så är det

I didn’t go to church, I didn’t need to
- Precis så är det

Ja ni fattar.

Varför?

 

Slumrar och tänker på Nord & Syd. De är så bra och jag vill ba hoppa över sommaren för att få lyssna på plattan som kommer i höst. Skulle nog inte ha något emot det heller, tycker att det redan är för varmt där ute. Idag svettades som jag en kolgruvearbetare, kommer antagligen göra samma sak varje dag i tre månader nu.

Värme och jag funkar sisådär ihop. Tycker bättre om hönsskinn är solbränna.

Jag tänker också alldeles för mycket på hur bra Erik de Vahl är. Han har ju spelat in lite småtaffliga hemmainspelningar där han plinkar fram lite covers. The Bear Quartet-covern är ju befängt vacker. Skulle inte klaga ifall det dök upp en ny Money Talks-samling. Det kanske skulle trigga bandet att samlas igen dessutom, antagligen inte, men ändå, det vore värt ett försök. Nog för att Monty Python är en fantastisk bomb att avsluta med, men ändå, de var ju på gång med något gigantiskt kändes det som. Först 89 och sen Monty Python, två skivor som är så jävla jävla bra och sen bara sluta, vilket slöseri. Fast, jag klagar inte, Monty Python är för mig en av de bästa skivor som spelats in, jojomän, lyssnar på den nån gång i veckan än, så bra är den. Hade önskat en triptyk, en avslutande del som bara ringade in skiten och sprängde världen.

Fast det hade kanske inte varit särskilt BQ.

Tur att Erik de Vahl finns.

Men mitt mesta varför den här kvällen är varför så många letar sig hit med sökord som ”knullad av hund+bilder”? Det är jättekonstigt. Eller ”tjej+hästkuk+påsatt”. Sluta sök på sånt, ni kommer att ångra er. You are clearly insane.

Har ni hört Actress senaste R.I.P.? Har jag skrivit om den? Vet inte längre, har ingen koll, struntar i’t, men lyssna på den, en av årets bästa. Kanske årets bästa.

Idag var första gången jag hörde talas om 5-tummare också, såg att DOOM skulle släppa en sån tillsammans med nån annan. Visste inte att det fanns den storleken, så jag beställde givetvis en direkt, spännande objekt tycker jag om.

Varför lät de Neverstore göra EM-låten? Har ni hört den? Den är så sjukt jävla pissdålig, så värdelöst värdelös att jag vill riva ihjäl mig själv. Och varför i helvetes helvete heter den Vi mot världen? Det är så urbota korkat att jag inte vet vad jag ska göra av det. Stoppa undan det i en burk och elda upp den vill jag göra, men det går ju inte.

Jag har på senaste försökt läsa böcker, men jag kan inte läsa text känns det som. Mina ögon kan inte med textmassor längre, de segar ihop och sjunker in i sömn så fort det blir mer än det jag skriver här, en roman har blivit ett helvete. Det kommer såklart gå över snart, har ändå läst ett par under tiden jag känt såhär, men det är hemskt. Det är tur att jag kan läsa kvalitativa serier i alla fall. I affärn idag köpte jag Kalle Anka o Co, det var en Don Rosa-serie med, då blir det ett köp. Mer kvalitet än så blir det inte, säger 8-åringen i mig. Gud vad den jäveln älskade Don Rosa. Minns hur den köpte Farbror Joakims Liv och läste den trehundra gånger, skrattade, grät, drömde om Skottland och att vaska guld. Blev besatt av Glasgow och på den vägen upptäckte Mogwai och Belle and Sebastian, sjukt var ordet.

Jag har varit känslosam på det senaste, gråtit en del, vet inte varför, känslorna bara kommer och blir för mycket. Tror att det är grönskan, solen, ekorrarna, killingarna, lättare klädda människor. Jag blir lite sinnesyr av det och låter sorgebubblet komma till ytan, de tränger fram genom ögonsidorna och tvingar fram skratt mitt i snörvlet, för att mota bort skiten. Ingen har dött, inget speciellt har hänt, allt är som förut, fast mer, ja mer, känsligt. Jag vet inte.

Varför är jag så svag just nu?

Jag är fortfarande den samma, jaja, struntsamma, allt är det samma och det går över nån gång och blir något annat. Kanske är en puppa just nu, eller en orm som ömsar. Så kommer något vackert ut. Så är det.

Eller så är det för att jag har äntligen tagit mig tid att kolla igenom The Wire på riktigt. Snart klar och, vafan, det finns inget mer att säga än det som redan sagts om serien. Den är bäst bara.

Lite som Erik de Vahl när han sjunger Mom and Dad.

Jag har följt Girls också, den är rätt bra, inte fantastisk, inte dålig, bara bra, om den får några fler säsonger på sig blir den nog jättebra. Tror jag. För Lena Dunham verkar vara jävligt bra.

Kanske är jag så knäpp också för att jag lyssnar på självrannsakande människor? Snöat in på Marc Marons podcast WTF och Värvet. De långa samtalen som bara maler på, jag älskar det, men mycket av resultatet blir att jag håller på så med mig själv. I samkväm med vänner sitter jag och försöker finna frön hos dem, få dem att lätta och det går bra, men jag får inte lätta tillbaka.

Nä, jag är på märkligt vatten just nu. Varför ska jag ens trycka på ”Publish Post” på det här inlägget? Kanske för att Erik de Vahl söker sig hit och blir glad över att jag tycker om honom. Hoppas det. Nu ska jag lyssna tre gånger till på Mom and Dad och sen ska jag sova.

The Avengers – Ruffalo-Hulken

Bläddrar i Internetupplagan av Guardian och jag får äta upp mitt tidigare uttalande om att jag vill se Ruffalo i fler Hulken-filmer. Alltså, ja, jag diggade Hulken i Avengers, kommer det en till Avengersflick vill jag såklart att Hulken ska vara med. Men i Guardian läser jag att Ruffalo ska göra SEX STYCKEN JÄVLA HULKENFILMER?! The fuck?! Varför?!

Det var allt.

The Avengers

Så jag såg den här i lördags. Jag stegade in, pungade upp 400 jävla spänn för tre biljetter, betalade ytterligare typ 150 spänn för popcorn och läsk, fick plocka på mig ett par jävla brillor som jag skulle sätta ovanpå mina vanliga jävla brillor, jag behöver inte säga att de satt jävligt dåligt, men de gjorde dem. Jag fick se inte bara en trailer, utan två, för Prometheus som jag konsekvent har undvikit på grund av att jag vill ha en ren upplevelse av den filmen, alltså inga jävla trailerspoilers. Jag fick ha en ungjävel bakom mig som av ren pur glädje instinktivt kickade min stolsrygg varje gång det blev lite fnissigt. Jag var pissnödig till den gränsen att jag trodde att jag skulle pissa ner mig efter en timme. ALLA skrattade högt åt Sasha Baron Cohens (stavar han så? skitsamma) pissiga och lama rassesexismblajskämt, inklusive jag och hela tiden skulle glasögonen vandra bort från min näsa.

Vilket helvete jag beskriver egentligen.

Men, tamigfan om det inte var det bästa jävla helvetet någonsin i så fall. För jag njöt. JAG NJÖT så inåt helvete av The Avengers. Det fanns mycket man kunde klaga på i filmen, drar de lite snabbt så det är avklarat; VAR E BRUDARNA??? Vem hade ansvar för humorbitarna i manuset? Skicka hen till anstalt.

Annars vare bara wowzers på wowzers. Jag satt nog som ett leende, dregglande fån i två och en halvtimme. Filmen var, som man ofta säger; FUCK OFF NÄ NO WAY HA HA HA.

Jag ska vara ärlig om jag hade rätt låga förväntningar. Av de filmerna som föregått The Avengers har jag bara sett den första Iron Man-filmen och den var ju skitdålig. Töntig, tråkig, värdelös. Skulle kunna gå in närmre, men då måste jag se om den och det vill jag faktiskt inte. Men såhär;

i) sunkig hårdrock, ew
ii) varför är tony stark en sån jävla fitta?
iii) seriöst, varför är han en sån fitta? och varför ska jag heja på honom?
iv) varför är det inte bara någon som plockar ut ljusklumpen ur honom????????????
v) hmm, om jag inte missminner mig innehöll den mycket sunkig kvinnosyn

och Iron Man 2 sägs ju vara ännu sämre. Men Thor och Captain America har väl fått försiktigt positiva recensioner här och där, fast det fick ju även Iron Man, så jag venne.

Men i The Avengers är allt på plats, på nått sjukt vänster. Den outhärdliga Tony Stark funkar faktiskt, helt jävla otroligt, men han funkar, jag tycker till och med om karaktären (stundtals, han drar rätt många trötta ”skämt”). Hulken är ju ba för GO’! Ge Mark Ruffalo en movie som Bruce Banner kvickt, spillerill om Hulken fått sig en och annan film med olika skådisar på senaste tiden, Hulken här var ju fantastisk (kanske bara fantastisk i Avengers-universumet i och för sig, hmm). Black Widow var kickass faktiskt, Thor och hans brorsa var fina, Captain America var ett sånt härligt amerikanskt fucktard att jag inte vet om det var medvetet eller om snubben var allvarligt skriven, hursom, härlig hjälte. Hawkeye var oerhört menlös, men fick in ett par härliga pilbågsgrejer, så han var bra ändå. Nick Fury, LOL.

Harry Dean Stanton var med.

HARRY DEAN STANTON

Nån sa förut till mig att filmens tänk var att komprimera barns superhjältelekar till en film. Och ja, med det synsättet så är ju The Avengers hur bra som helst. Nu kommer Iron Man och gör såhär! Men då kommer den här ondingen och skadar Iron Man och gör såhär! Amen då kommer Thor med sin hammare! Och då går det såhär! MEN DÅ kommer den här och ba PAOW YAOW JIHODDLE!!! KABOOM.

Lyckan.

Jag vill se den igen.

Men utan 3D, Gud i himmelen vad jag avskyr 3D-bio. Det är ett så dumt påfund och givetvis ska 3D-visningarna ha bästaste biograferna. Hatar’t så himla mycket. Men jag kände ändå att det var roligt. Bunkra upp med största byttan popcorn, dricka orimligt mycket läsk, ha några polare med sig, sitta i fullsatt salong med peppade svennar med samma inställning och så se en storslagen Hollywood-produktion. Klart det är fun lixom.

MEN, det kunde varit bättre. MEN, det skiter jag i! Haha!

Spiritualized – Sweet Heart Sweet Light

pallarintepallarintepallarinteherrescaryjesus

Lyssna på den här plattan, ända till slutet och absolut sista låten, har ni inte tid övers till en hel platta, tycker jag först och främst att ni bör byta liv, så får ni väl bara ta sista spåret då. För det är den låten som är större än livet självt och som får mig att börja grinlipgråta varje gång jag hör den. Inte för att gråta är en garanti för att det är bra konst, vilket man lätt kan tro ibland, men i det här fallet är det bättre än man någonsin vågat hoppats. Det är Spacemans bästa låt sedan Ladies and gentlemen…så bra är den. Mästerverksbra.

Det kommer ju inte ni tycka nu. Ni kommer tycka att jag överdriver. Ni kommer peka på mig och skratta; haha din fjant! Så lättlurad du är!

Men jag kan ta det. Faktiskt, jag tar’t. För mig är det här den största poplåten på år. Okej där kanske jag överdrev något, men det skiter jag i, låt mig ha översvallande kärleksrushybris en stund här. Jag kan ta’t.

Jag älskar skivan också, jag älskar Velvet Underground-referenserna, jag älskar att den är så brittisk (på det BRA sättet, inte nå jävla arctic fuckers här inte), jag älskar att den är så amerikansk, jag älskar att den sträcker sig mot höjder den absolut inte kan nå och på så sätt når dit. Det är förbluffande jävla vackert.

so long you pretty thing
save your little soul

Haha, det är så gulligt. Men gulligast av allt är i början av sista låten, när Jason Pierce duettar med sin dotter och när deras parti är slut så glitterfnissar hon. Då smälter jag tusen gånger om. Tusen gånger tusen. Och sen tar gospeln vid. Banjon är med, kören är där, stråkarna är där och de höjer och höjer och sen ba exploderar allt.

Jag DÖR.

Jag blir till fjorton.

Jag blir tamigfan till åtta och ser Michael Jackson dansa.

Så stort är det. Vem kunde ana att banjogospel gjort av en gammal knarkare, som tekniskt sett varit död två gånger, skulle få mig att bli helt bortdribblad i sinnet. För när jag hör den pallar jag inte med någonting annat. Jag försöker, det ser ni ju på den här texten. Den är ju skitdålig, som gjort i ett förbaskat rus, förbjud musik vill jag nästan gorma. Fast gör inte det för helvete.

So long you pretty thing ser jag som en uppföljare till VUs fantastiska pärla Rock’n'roll, en låt om att hitta en utväg i rockmusik. Rock’n'roll är historien om att hitta rock’n'rollen och So long you pretty thing är låten som riktar sig till de som ska hitta rock’n'rollen och för dem som vuxit upp och måste hitta en väg som de glömt bort. Vuxna är ju tråkiga lixom, det vet man ju. Att vara vuxen är inte rock’n'roll och att ha det som hobby? Haha, glöm å dröm, fuckface!

Usch, jag måste sova och sluta lyssna på den här förbannat vackra låten.