strambergare

gör inga större anspråk, men tar mig gärna an titeln "dummaste kulturbloggen på Internet".

God Jul – Jonas Karlsson

god-jul-300x300
Ja, god jul på er, eller nått.

Jag fick den här boken i julklapp, det var inget jag önskade mig, så det var en ren överraskning när jag öppnade paketet. Jag minns att jag tänkte ”av alla böcker i hela vida världen så har just den här hamnat i mitt knä är inte det alldeles fantastiskt konstigt”.

– Vill du inte ha den så kan vi lämna tillbaka den!
– Nej då, för sjutton, jag tar å läser den på en gång! Jag lovar! Det blir jättebra! Den är säkert bra! Eller okej! Eller något!
– SÄKER?
– Jaaa, det blir jättejättebra det här.

Det är tur att vi inte sammanstrålar alltför ofta i Familjen Ängslig.

Så, jag satte mig ned och läste den, för att få slut på, vad jag befarade, eländet. Tog väl en och en halv timme, typ, snabbt gick det, men herregud vad det kändes länge. 167 små sidor flög förbi vad som kändes som en smärre evighet. Fantastiskt märkligt.

I alla fall, God Jul handlar om en kommun som vill göra det lite roligt inför julen, dom ska skriva texten GOD JUL i kommunhusets fönster med ljusstakar, s.k. ”trappljusstakar”.

Och då kan man ju tänka sig hur det blir på ett kommunhus i en svensk mellanstor stad. Det blir små futtiga intriger, det blir jobbigt och kämpigt och ingen vågar någonting, alla är frustrerade med blåfrusna nävar i fickorna.

Det är en rätt kul historia ändå, men den gör sig inte i bokform. Leverans, tonalitet, karaktärernas utstrålning/icke-utstrålning når ingen som helst topp i den här boken. Det är så jävla puttrigt och blekt. Jag tror dock att det hade kunnat bli en lysande novellfilm, vilket jag är förvånad över ifall SVT inte sätter sig ned och producerar lagom till nästa jul, ifall den här boken blir en succé, vilket jag antar att den blivit, i och med att den, oprovocerat, ramlande ner i mitt knä en grådaskig julafton.

En till sak jag tänkte på var att den, för att vara en rolig bok, alltså tänkt rolig bok, så var den inte så rolig. Jag log ibland, fnissade två gånger, skrattade noll, och jag har ändå rätt nära till skratt.

Slutet var förvisso rätt skoj, upptakten dit och allt var fin, det var ett fniss, och sen var det en formulering som jag inte minns. Hm.

Ja, nä, hörrni, den här boken rekommenderar jag inte. Läs något annat vetja.

Annonser

Eminem – Marshall Mathers LP2

mmlp2deluxe-500x500

Det är lite märkligt det här, den här skivan är inte riktigt så jävla jättehemsk som jag trodde att den skulle vara. Den är rätt dålig, eller riktigt dålig, men den är ändå oväntat underhållande och en rätt trevlig bakgrundsmusikplatta. Det händer rätt många grejer hela tiden, mest fula ljud, men på ett skoj sätt.

Men dålig är den, ja, ojojoj. Vem kunde anat annat efter de hemska singlarna? Rap God är plågsamt pinsam, fult beat, bögbashing och att rappa jättejättesnabbt kan inte räknas som spännande längre efter att trehundratusen kidz tävlar i det på youtube dagligen.

Det finns tyvärr rätt mycket trist homohat på skivan. Många faggot blire.

Tyvärr fortsätter Eminem att inte ha något att säga över huvud taget. Det som sägs har redan sagts, och när det faktiskt kommer en låt, där mot slutet, som ska kännas, kastas den bort genom ett tväruselt beat och en riktigt äcklig featuring-artist (orkar inte ens kolla upp vem det är, hemskt, hemsk röst).

Det där med att han inte har något att säga har utmärkt hela hans comeback sen Relapse, det började ju tidigare, såklart, redan vid The Eminem Show som är rätt hafsig och fjantig. Men man lurades nästan till att tro att han var ”tillbaka” med Recovery, han lät ju så hungrig! Hård! Ilsken! Power! Men det var ju bara en skällande hund utan meningar. En spökångvält som först skräms, men sen bara passerar förbi murarna helt obemärkt. Mycket tråkigt.

Och sen när den här nya skivan kom och fick det här namnet, uppföljaren till mainstreammästerverket, ja då fick man ju för sig att han gått å blitt knäpp på rikt. Det här kommer inte gå vägen, inte en sportmössechans att han skulle kunna leva upp till den.

Och det gör han ju inte heller.

Men det är heller inte så himla dåligt. Även fast det är riktigt dåligt. Men det är inte pannkaka, bara, hmm, en halv plätt med mycket sylt och grädde.

Lou Reed 1942-2013

lou reed

Usch, sitter faktiskt och lipar och lyssnar på Velvets tredje platta nu. Orkar inte skriva något längre eller värdigt, men om man, av någon outgrundlig anledning, vill veta mer om vad jag tycker om en av mina största hjältar så är det bara att läsa:

Lou Reed – Street Hassle
Tårarna bara rinner
The Velvet Underground – Rob Jovanovic
Saker man borde göra oftare #001

The world has lost a fine songwriter and poet…I’ve lost my ‘school-yard buddy’ – john cale

Mapei – Don’t Wait

mapei-dont-wait

Mm, det har tagit nästan två veckor för mig att smälta att Mapei ”är tillbaka”. Dels för att det är himla skitkul att hon är det, dels för att hon inte rappar.

Det där med att hon inte rappar på nya låten, som går att lyssna på HÄR, förstår jag mycket litet av. Liksom, varför? Don’t Wait är jättefin och jättebra. Men jag minns de två gångerna jag sett Mapei live och golvats av hur bra rap kan vara. Hon är lätt en av de bästa rapartister jag sett på scen, på skiva har det inte kommit så mycket och det som kommit har inte varit av samma intensiva kaliber som gått att glo på på scen.

Så nu när hon ”är tillbaka” gör hon det med en mysig, rätt-i-tiden-r’n’b-ballad. Tänk typ Solange.

Det är bra, men…

Synd på så rara ärt…äh, jag ska sluta, jag är bara gammal och dum.

Buuuääää ge mä räp!

Hotell

imagehandler.ashx

Gudars vilken kass titel Hotell är. Hotell säger ju ingenting. Väcker ingen känsla, hotell bara är, typ som att ”stol” bara är, eller vad sjuttsingen som helst. Jag tror att många kommer vifta bort den här filmen på grund av det. Vilket är synd, för fasen vad bra den är.

Erika är med barn och under en jobbig natt får hon åka in till sjukan och pressa fram ungen. Något hon motvilligt genomför och när ungen drabbas av syrebrist och dess följande komplikationer, värjer hon sig bort från ungen och hamnar i förlossningsdepression.

Det är helt enkelt förjävligt. Ytterst jävla jävligt.

Hon hamnar i en samtalsgrupp, med ett gäng andra som inte heller mår så himla bra. En i gruppen kläcker idén om att man borde få prova på att leva som någon annan människa och Erika och tre till blir så förtjusta i tanken att de drar iväg till första bästa hotell.

Och där börjar ”resan”. Såhär en stund efter är det lustigt hur filmen byggs upp, från renaste tragik, till ett stadie av skojmörk, mild självhjälpssurrealism.

Alltså varje gång jag beskrivit filmen för någon har det alltid låtit som nån slags farsaktig buskis. Om några terapioffer som tillsammans drar iväg och rollspelar på olika hotell. Men det är faktiskt mycket värdigare utfört än så. Den balanserar väldigt, väldigt fint mellan det gökboetska dårfinkskapet och det ömsinta vardagshelvetet. Ofta är det som att karaktärerna befinner sig i en egen fri bubbla bakom frottéskynken, som ibland rycks undan och verklighetens gladpack lindar sina kvävande krav omkring dem. Det är väldigt, väldigt snyggt gjort.

Och man hamnar själv där, minns sorger som funnits och som fortfarande finns i en. Att enda sättet att överleva sorgen är att acceptera dess existens. Att förstå att det som grott i en, faktiskt blommat ut till en fysisk del av en, som man, med lite tur och envishet, kan skala bort under livets gång.

De fem hotellresenärerna är alla extremt välporträtterade. Det finns inte en stund jag inte trodde på dem. Jag räknade det till att jag fällde tårar sju gånger. Nog för att jag blivit en livs levande öppen tårkanal på senaste, men ändå, jag brukar kunna behärska mig och framförallt på en biograf!

Erika som spelas av, hmm, ja vad heter hon, Alicia Vikander? Stämmer det? Hoppas och tror på det. Varje gång hon använder sitt snudd-på-att-kräkas-minspel, vad snyggt det är. Det brukar ofta se rätt så gjort ut, men hon bemästrar det helt och hållet.

David Dencik är alltid en sån jävla fröjd. Jag älskar honom.

Sen vet jag inte vad de tre andra heter tyvärr, men, hon som spelar Ann-Sofie, åh, jag börjar böla bara jag tänker på henne. Så jävla fint spelat av henne. Ärligt, känsligt och kärleksfullt. Så vackert. Och Pernilla, underbar. Peter är väl mest anonym i sällskapet, men genomlider ändå en jävla massa han också och det gör han bra.

Jag har fasen i mig inget ont alls att säga om den här filmen. Sån överraskning! Och så kul att se att världens tröttaste fördom om att svensk film suger, får ytterligare ett motargument. Alltså svensk filmpolitik är inte särskilt tipptopp, men att det inte görs bra svenska filmer är den mest seglivade lögn som finns. Snart kommer Anna Odells film också, som verkar vara helt suverän och Vi är bäst, går just nu (måste se den snart, verkar ju helt underbar).

Hm.

Cass McCombs – Big Wheel and Others

Big_Wheel_and_Others_hi-res_cover

Jag har lite svårt att hitta rätt angreppsvinkel på den här skivan. För om jag ska se det som ett enhetligt verk, alltså ett tvättäkta album, så funkar den ju inte. Alldeles för lång, inget samspel mellan låtarna, lidelsefullt att ta sig igenom 85 minuter av introvert americana.

Om man istället ser skivan som ett gäng låtar paketerade på två skivor, ja då blir det lite lättare att hitta ljuset. En skiva där ordningen är underordnad och det egna låtplockandet är valfritt. Rätt så postmodernt och väldigt digitalt  (vilket är jävligt tråkigt, men skitsamma). Man får helt enkelt komma och gå lite som man vill, sätta igång skivan och vänta på att man själv ska hitta något att fastna i.

Ja, jag vet inte. Det finns ju som sagt ljus här (ljus som i bra låtar). Nästan allt är bra faktiskt! Bra låtar hela bunten, en del tråkiga men kompetenta, och en del bara bra, inget är direkt magiskt, tror jag.

Bästa stunden är när den nyligen framlidna skådespelaren Karen Black får låna mikrofonen på låten Brighter. Möjligt att jag finner stunden bäst eftersom jag var rätt less på McCombs röst vid det laget, men jag vet inte, riktigt fin är den. Alltså riktigt fin. Plattan är även tillägnad henne.

Men egentligen skiljer det sig inte så mycket från när McCombs släppte plattor sist, 2011, var ju som en dubbel då också, fast uppdelad på två och med lite mellanrum. Och tar man dom två på varann blir det bra mastigt också.

Så jag vet inte, stunderna finns, men helheten är trasad. Kanske är det bra, kanske är det inte.

The Dirties

dirties

Hörde talas om den här lite kvickt och blev intresserad av att se den. Inte varje dag en får glo på skolskjutarfilmer, vilket väl är bra, det är ju hemskt, förjävligt och asjobbigt. Absolut ett av de tyngsta ämnena som går att skildra. Barn ska ju inte skjuta barn lixom. Ja…säger ju sig självt, inga nyheter där. Men ja.

The Dirties handlar om Matt och Owen, två filmrefererande flamspojkar som ständigt spelar in egna småfilmer, hela tiden helt inne i det dom gör. Dom är inte särskilt populära hos någon på skolan, några går steget längre och låter mobbningen gå över i mindre misshandel, något som verkar ske dagligen.

Under en skoluppgift, som går ut på att filma ihop en film (verkar bara vara det som är uppgiften), har dom grandiosa planer på att göra upp med sina plågoandar. Under filmen, som är nån slags bad cops-historia, ger dom igen på skurkana, alltså mobbarna, som kalls för, ta-da, The Dirties. Filmen innehåller dock alldeles för många svordomar och alldeles för mycket våld för deras lärare. Filmen får klippas om och när filmen visas upp för klassen blir den ett fiasko (hade den nog blivit trots svordomarna och våldet, just sayin’). Hämnden i pojkarna växer sig större och Matt blir till slut besatt av tanken på att göra en uppföljare där dom på riktigt dödar The Dirties.

Det där är väl handlingen på ett ungefär. Saken är den att den är något speciellt filmad. Dom två pojkarna spelas av två stycken 25-åringar, och har haft tillåtelse att spela in lite hur dom ville på en skola. Vilket gör att fiktion spelas in i vanligt pågående miljöer, det ger filmen faktiskt lite extra nerv ibland, men mest går dom ju runt och snackar på nån trottoar eller sitter i Matts källare.

Och även om jag är oväntat positivt inställd till filmen, har den jävligt många brister. Found footage-vinkeln funkar sisådär, det är ju effektivt, men kunde ha lösts mycket smidigare. För som alltid blir ju frågan; vem är det som filmar? Den lär vi aldrig känna, och varför i hela friden skulle den vilja filma allt som händer och ställa upp på det? Det händer ju lixom inte. Och det inkonsekventa filmandet, att ibland är filmaren väldigt direkt och med, ibland smygfilmar hen, som rädd för att bli upptäckt. Men hallå va, klart som korvspader att dom filmade är medvetna om kamerakillen som står en halvmeter bort och gömmer sig bakom en buske. Speciellt eftersom dom ”anlitat” denne! Och multipla kameravinklar hänne och dänne. Så dumt.

Slutet, utan att bli för ingående, är dåligt. Jag förstår hur dom har tänkt, men det är väldigt icke-tillfredsställande efter den uppbyggda stämningen.

Och eftertexterna som rullar igång lite klatschigt med lite ”spoofierade” klassiska filmintron och filmfonter. Det blir ju en jävligt märklig kontrast mot hemskheterna. Något off helt enkelt.

Men ja, jag uppskattade den i alla fall, när den är bra så är den bra, inte riktigt jättebra, men vågad, underhållande, obehaglig, jobbig.

Chicagojazzen – Smittfebern

a2008258549_2

Har inget förhållande till Chicagojazzen direkt, alltid tänkt att de (bara det är det dom eller han eller hon eller hen?) är ett spexplojband i stil med Detektivbyrån. Men så när Zeon Light Kassett fått för sig att släppa just en kassett med honom (ja, jag har lärt mig att det är en snubbe nu!) blev jag sugen på att lyssna.

Skoj då att Throw me away premiärspelar den på sin sida, alltså HÄR, och extra skoj att det inte alls är som jag tänkt mig. Det är ju riktigt fett på riktigt. Sjavigt, smutsigt, jazzigt, droneigt, flippat. Det är ju jättebra, utan invändningar.

Tycker mycket om det som står i intervjun på TMA:

Musikaliskt känns det som att det är mer »bandkänsla« över låtarna än vad det brukar vara. Håller du med om det?
– Jo, det kan jag hålla med om. Det är mycket mer improviserade pålägg än vad det brukar vara. På gott och ont får man väl säga. Jag spelar stundtals väldigt fumligt vilket jag tycker det finns vissa poänger med. Fatta hur kass den här skivan hade varit om allt suttit perfekt.

Det är ju en rolig tanke, att börja sätta styrsel på ostyrslig musik. Fyfan, tänk på punk hur vedervärdigt det blir i studiomusikers händer. Rent, polerat, kliniskt, P3.

Och alltså låten Kvintessens, blir bubblig av den. Störig och så jävla bra!

Atlantean Kodex – The White Goddess

18367

Lyssnar på Atlantean Kodex nya upphaussade album The White Goddess. Och, ja, jag är ju inte direkt något metalfan, men det är faktiskt rätt bra skit.

Albumet får mig också att tänka på den vanliga morgontidningsfrågan; Är manligheten i kris?

Och jag vet int om jag har nå bra svar på den frågan, men en sak är säker, om något som musikaliskt låter som manlighet i kris, så är det metal.

Dessa gälla track and field-gitarrer, de travlopps-field recordade trummorna, den lille läderbyxklädda bergsbestigarmannen i alldeles för långt och frasigt hår som ropar långa latinlexikonsuppslagna sentenser.

Ja, om inte detta är manlighet i kris så vete fan. Den sista utposten där män uppenbarligen kan pyssla med vad sjutton helst som dom vill och fortfarande framstå som tuffa.

Och det är inte en metaldiss, eller lite är det ju, men jag gillar ju också det här ibland. The White Goddess är ett finfint album, lika tungt som ultrafjantigt, härligt storslaget och faktiskt rätt gulligt.

Åror – Elias Ericson

aror_0

Häromsistens skrev jag ju om en bok från Galago som är lite sisådär va.

Skönt det kändes att den här boken är helt tvärtom. Den är lysande. Tror jag. Jomen den är nog det. Det är ju lätt att börja peka på lätta grejer som 1) överlag slarvigt gjord 2) bokens dramatik är 2:1) simpel 2:2) lite vacklande.

MEN det är ju bara bra grejer, det passar i bokens sammanhang, om transkillen Mika och hans deppiga tillvaro och försök till att försöka klara av livet. Och det är fan inte lätt ska jag tala om. Mika är fast i skiten rejält med en mamma som vägrar acceptera att dottern blivit en son, en farsa som inte riktigt vet hur han ska bete sig, inga vänner över huvud taget och värst av allt; deppmonstrena i huvet som gnager sig längre och längre in.

Men sen händer lite grejer, som det såklart ska, orkar inte redogöra handlingen, den får ni läsa själva. Boken är kort, inte ens hundra sidor. Det är bara att plocka upp, eller gå till ett bibliotek och läsa den eller vad man nu gör.

Tänker att boken vore bra för elever. Det finns många riktiga och lättfattliga insikter inbakade i boken, mest om empati; att kunna leva sig in i en annan människa och deras komplexa världar på ett lättförståeligt sätt är nyttigt för kidsen (och för förhatliga vuxenjävlar också, såklart, alliansmedlemmar, jag stirrar på er, era satans utsugarjävlar).

Undrar om jag behöver utveckla det där med dramatiken? Njae, jag id no’ int. Men det är rätt flängigt på ett frustrerande på sina håll. Och det enda som stör med slarvet är att texten ibland är oläslig, eller det är den väl inte, men ibland måste en stanna upp och kisa och läsa om och läsa om, på grund av att bokstäver sitter ihop eller något annat märkligt. Men jag gillar att texten är ful, det levandegör historien.

Och det här med att författarn är så himla ung, blott 19 år (!), känns så himla fint, eftersom jag då vet att jag har många fler goda serier att se fram emot. Hoppas jag. Tror jag.