Peep Show

Det stör mig, det irriterar mig, vill inte säga, men jag säger det, vad var det jag sa.

Det där var inte mina ord, det var Raketens ord. Men jag använde mig dem i alla fall, sån är jag.

Hostan är kvar i bröstet, det känner jag, för det gör ont varje gång jag hostar. Och näsan flagnar efter allt pappersanvändande, Jessica Gedin ska ta över Babel, det är gör mig i alla fall väldigt glad. Viruset i kroppen är kvar liksom, men jag är i alla fall fullt fungerande, men lite krymplad i alla fall. När jag måste stanna upp och ödsla tid på att spotta slem eller tvätta händerna hela tiden. Så otrevligt att gå runt med basilusker på händerna lixom.

Men man får göra något bra av det. Den där stumma dvalan man hamnar i. Jag såg sju säsonger Peep Show. Det har tjatats om den här serien i mina öron och ögon. You gotta see it man. Och ja, jo, visst hörrni, de där Youtubeklippen ni visat mig, de där citaten ni gett mig, de har varit lite hehe-roliga. Men varför har ni inte bara bänkat mig framför ett avsnitt i stället? Då hade jag ju fattat på en gång vad grejen var. Och varför det är genialt jävla bäst.

Helt ärligt är det här topp fem de roligaste serier jag sett.

Är väl ingen storkonsument av sitcom-kultur, just för att den ofta suger, men roliga serier gillar jag. Finns många. Alltifrån Brass Eye till Seinfeld till Arrested Development till South Park. Ja ni ser ju, ba välja och vraka bland härligheterna. Men trots sju (!) säsonger av Peep Show har jag haft näsan i vädret av avfärdat det, billigt crap från England. Dave Mitchell är inte så rolig när jag sett honom, inte för att jag sett honom framträda så mycket, men han har ett säreget trist utseende. Och den andra snubben, Webb, vem fan är det?

Lite så har jag känt, jag vet, jag är kass, men det har jag erkänt alltför många gånger för att det ska vara värt att skriva igen. Trodde jag tills jag skrev det igen alldeles nyss.

Men så i feberfrossan bestämde jag mig, nu är det dags att kolla in det här. Första avsnittet knockar mig lite, hur, va, nämen går det verkligen att göra såhär? Så smutsigt filmat, närgånget, virrigt och så många inre monologer staplade på varandra hela tiden. Får man göra såhär? I feberns töcken är man tydligen väldigt ifrågasättande, nu i efterhand förstår jag såklart att man får göra precis hur man vill, men snarare, kan man verkligen ro i hamn med det här? Tydligen, för jag såg säsong på säsong på några få stackars dagar. Det var bara för jävla briljant.

Som en brittisk Curb your enthusiasm, fast ändå inte. Fast ändå lite. Grubblerier och tankar kring vad man ska och inte ska, får man och får man inte. I Peep Show pissar de till exempel en hel del på grejer de inte tycker om, bokstavligt alltså och intalar att det är en bra idé. Men det är ju sällan en bra idé att pissa på chefens skrivbord. Vilket de såklart lär sig.

Men en sak jag inte diggar så mycket är att de gick ifrån den snurriga estetiken och hamnade mer i ”konventionell” filmning. Visserligen mycket närgånget filmat fortfarande, men inte alls lika konstiga närbilder på fimpar och allt vad det var i början.

Kanske var det bara febern, men jag älskar verkligen Super Hans. Bästa bi-karaktären på jag vet inte hur länge. För mig dårå, Super Hans har uppenbarligen funnits som karaktär i snart tio jävla år utan att jag fattat det. Nåväl, fuck this shit, jag ska sova och imorrn ska jag vara frisk. Jag vill pussas och må bra igen.