The Dark Knight Strikes Again

Vad jag fattat är det här är en rätt utskälld och inte särskilt önskvärd bok. En pissig uppföljare, det fula fåret i hagen som ingen ville ha, Titanic 2 osv.

Jag läste den när jag var 14-15-16 typ (minns inte riktigt OK!), efter att ha läst Frank Millers första Batman-historia om den åldrade Bruce Wayne som ska ge igen. Det var nog det bästa jag läst, jag pratade om den på en engelska lektion, tanten med burriga håret även kallad Lärarn tyckte att jag borde läst en riktig bok istället och underkände mig, jag ba vafan, hörde du inte om hur jäääävla ball historia jag just drog? Hur värdig den var? Hur den lekte med seriegenren? Förväntningarna? Fan, jag tyckte att jag var grym, men det sket sig.

Nåväl, efter den var jag helt jädra lyrisk och ville ta reda på vad mer Miller skrivit, fattade att han gjort Year One och så denna. Tog bussen till bokhandlarn och köpte båda, läste Year One på vägen hem och den andra sparade jag till dagen efter.

Jag ska villigt erkänna att jag inte fattade ett jävla piss av den då. Det är minst sagt en krävande jäkel som kräver förkunskaper om hela DC-universumet, vilket var något jag saknade. Jag minns också att jag tyckte att den var så jävla fult tecknad. Många hemska inscannade Windows 95-bakfyllor som skett på kontoret, tänkte jag. Idag tycker jag att den är jävligt fett tecknad. Grov, ful, skev, stort, smått och allt. Den är fruktansvärt over the top, men gör det galant.

Ja, som ni märker diggar jag den här.

OK klart det finns en hel del grejer att racka ner på här om man vill och om man ser det på det sättet. Att Batman är en psykopat, att den är förvirrande till tusen, sjukt konstig och omotiverad satir, att Dick Grayson är en komplett jubeldåre utan någon som helst motivering till exempel.

MEN det är ju just de här grejerna som gör den så fet. Att det är The Dark Knight Returns fula tvilling, den skeva spegeln mot den, en totalt urflippad upprepning av första boken, fast späckad med massa spretigt lullull. Boken jävlas ju med en medvetet. Frank Miller pissar på läsaren, lite granna. Och det är roligt. Här är Frank Miller dessutom fortfarande en bra kuf, innan han spårade ur och blev fullblodsfascist, innan han ville bli den sortens dåre som Bruce Wayne är i serien.

(i alla fall är det den uppfattningen jag fått av honom den senaste tiden)

I alla fall finner jag boken mycket bättre än vad den lilla versionen av jag tyckte att den var (inte jättekonstigt). Det är bara en sjujäkla underhållande serieresa, men som absolut inte är för alla. Har man inga kunskaper om DC och vilka superhjältar som härjar i deras världar, eller har läst mycket Batman, främst Millers tidigare böcker, ja då kommer man inte ha mycket att hämta här. TDK Strikes Again är en drift, lek, ett fuck you, en näve i luften och allt sånt som gör livet värt.