The Weeknd – Echoes of Silence

Gu’ va jag tycker om julklappar ändå. De som bara ploppar upp utan att man anar det. De absolut sämsta klapparna är de man vet om på förhand, eller hur? Även om man vill ha det, känns det inget speciellt när man väl får det. I alla fall sen man passerade 15-årsstrecket, jag har för mig att det var där och då man kände ba ”äh, whatevs, ge mig göttig julmat, fuck presents”.

Men, jag gillar ju klappar faktiskt, de där man inte har någon aning om. Som när jag fick ett akvarellset av morsan en jul. Helt oväntat och så lyckat. Eller idag när jag läste Andres Lokkos långkrönika om att han flyttar hem till Sverige igen. Jag väljer att se det som en klapp då texten var så välskriven och fin, kanske, bästa, eller rentav enda bra han skrivit i år?

Annan klapp, som jag väljer att se som en klapp, är skivan som det här inlägget borde handla om, ifall man är konservativ i sitt sätt att se på titel och innehåll. Om man ska ens ska kalla det för en skiva eller ej, är en diskussion jag fullständigt skiter i, jag tänker kalla den för skiva då den följer en skivas premisser, förutom det fysikaliska dårå, men fysik är för tråkpåsar i alla fall.

Vilka klappar han bjussat på under året ändå? The Weeknd. Den första klappen blev jag helt golvad av. Så skör, sexig och snygg. Lyssnat oförskämt mycket på den. När jag var i Grekland i somras gick den hela nätterna, varma medelhavsnätter med retsina och kortspel blev helt klart sämre av att inte ha Weeknds musik snurrande, så därför fick den helt enkelt snurra.

Sen kom Thursday, den var lite mera ”njäehmeh”, tyvärr. Av någon anledning hade sexigheten försvunnit. Det var mest bara snyggt, fast ändå inte snyggt. Fast helt okej ändå måste jag väl ändå säga.

Och sen kom tredje klappen, den som det här inlägget ska handla om. Så himla bra klapp. Fick nackhårsrysningar av första spåret, King of Pop-covern. Dirty Diana, eller D.D. som den heter i sin nya skrud. Älskar hur Weeknd försöker efterlikna Jackson, och dessutom med hedern i behåll, han gör det så jävla snyggt. Men nackhåren reser sig vid första riktiga dunkadunktrumslagen. Oväntad bombasmorgasm som slår till från ingenstans.

Först trodde jag bara att det var kylan som pangade till när jag gick ut. Men det var trummorna.

Hur jag vet det? Det har hänt sju gånger hittills. Fast efter det händer det inte längre, för jag har lärt mig när det händer.

Man ska inte lära sig saker.