Eminem – Marshall Mathers LP2

av strambergare

mmlp2deluxe-500x500

Det är lite märkligt det här, den här skivan är inte riktigt så jävla jättehemsk som jag trodde att den skulle vara. Den är rätt dålig, eller riktigt dålig, men den är ändå oväntat underhållande och en rätt trevlig bakgrundsmusikplatta. Det händer rätt många grejer hela tiden, mest fula ljud, men på ett skoj sätt.

Men dålig är den, ja, ojojoj. Vem kunde anat annat efter de hemska singlarna? Rap God är plågsamt pinsam, fult beat, bögbashing och att rappa jättejättesnabbt kan inte räknas som spännande längre efter att trehundratusen kidz tävlar i det på youtube dagligen.

Det finns tyvärr rätt mycket trist homohat på skivan. Många faggot blire.

Tyvärr fortsätter Eminem att inte ha något att säga över huvud taget. Det som sägs har redan sagts, och när det faktiskt kommer en låt, där mot slutet, som ska kännas, kastas den bort genom ett tväruselt beat och en riktigt äcklig featuring-artist (orkar inte ens kolla upp vem det är, hemskt, hemsk röst).

Det där med att han inte har något att säga har utmärkt hela hans comeback sen Relapse, det började ju tidigare, såklart, redan vid The Eminem Show som är rätt hafsig och fjantig. Men man lurades nästan till att tro att han var ”tillbaka” med Recovery, han lät ju så hungrig! Hård! Ilsken! Power! Men det var ju bara en skällande hund utan meningar. En spökångvält som först skräms, men sen bara passerar förbi murarna helt obemärkt. Mycket tråkigt.

Och sen när den här nya skivan kom och fick det här namnet, uppföljaren till mainstreammästerverket, ja då fick man ju för sig att han gått å blitt knäpp på rikt. Det här kommer inte gå vägen, inte en sportmössechans att han skulle kunna leva upp till den.

Och det gör han ju inte heller.

Men det är heller inte så himla dåligt. Även fast det är riktigt dåligt. Men det är inte pannkaka, bara, hmm, en halv plätt med mycket sylt och grädde.

Annonser