Hotell

av strambergare

imagehandler.ashx

Gudars vilken kass titel Hotell är. Hotell säger ju ingenting. Väcker ingen känsla, hotell bara är, typ som att ”stol” bara är, eller vad sjuttsingen som helst. Jag tror att många kommer vifta bort den här filmen på grund av det. Vilket är synd, för fasen vad bra den är.

Erika är med barn och under en jobbig natt får hon åka in till sjukan och pressa fram ungen. Något hon motvilligt genomför och när ungen drabbas av syrebrist och dess följande komplikationer, värjer hon sig bort från ungen och hamnar i förlossningsdepression.

Det är helt enkelt förjävligt. Ytterst jävla jävligt.

Hon hamnar i en samtalsgrupp, med ett gäng andra som inte heller mår så himla bra. En i gruppen kläcker idén om att man borde få prova på att leva som någon annan människa och Erika och tre till blir så förtjusta i tanken att de drar iväg till första bästa hotell.

Och där börjar ”resan”. Såhär en stund efter är det lustigt hur filmen byggs upp, från renaste tragik, till ett stadie av skojmörk, mild självhjälpssurrealism.

Alltså varje gång jag beskrivit filmen för någon har det alltid låtit som nån slags farsaktig buskis. Om några terapioffer som tillsammans drar iväg och rollspelar på olika hotell. Men det är faktiskt mycket värdigare utfört än så. Den balanserar väldigt, väldigt fint mellan det gökboetska dårfinkskapet och det ömsinta vardagshelvetet. Ofta är det som att karaktärerna befinner sig i en egen fri bubbla bakom frottéskynken, som ibland rycks undan och verklighetens gladpack lindar sina kvävande krav omkring dem. Det är väldigt, väldigt snyggt gjort.

Och man hamnar själv där, minns sorger som funnits och som fortfarande finns i en. Att enda sättet att överleva sorgen är att acceptera dess existens. Att förstå att det som grott i en, faktiskt blommat ut till en fysisk del av en, som man, med lite tur och envishet, kan skala bort under livets gång.

De fem hotellresenärerna är alla extremt välporträtterade. Det finns inte en stund jag inte trodde på dem. Jag räknade det till att jag fällde tårar sju gånger. Nog för att jag blivit en livs levande öppen tårkanal på senaste, men ändå, jag brukar kunna behärska mig och framförallt på en biograf!

Erika som spelas av, hmm, ja vad heter hon, Alicia Vikander? Stämmer det? Hoppas och tror på det. Varje gång hon använder sitt snudd-på-att-kräkas-minspel, vad snyggt det är. Det brukar ofta se rätt så gjort ut, men hon bemästrar det helt och hållet.

David Dencik är alltid en sån jävla fröjd. Jag älskar honom.

Sen vet jag inte vad de tre andra heter tyvärr, men, hon som spelar Ann-Sofie, åh, jag börjar böla bara jag tänker på henne. Så jävla fint spelat av henne. Ärligt, känsligt och kärleksfullt. Så vackert. Och Pernilla, underbar. Peter är väl mest anonym i sällskapet, men genomlider ändå en jävla massa han också och det gör han bra.

Jag har fasen i mig inget ont alls att säga om den här filmen. Sån överraskning! Och så kul att se att världens tröttaste fördom om att svensk film suger, får ytterligare ett motargument. Alltså svensk filmpolitik är inte särskilt tipptopp, men att det inte görs bra svenska filmer är den mest seglivade lögn som finns. Snart kommer Anna Odells film också, som verkar vara helt suverän och Vi är bäst, går just nu (måste se den snart, verkar ju helt underbar).

Hm.

Annonser