Cass McCombs – Big Wheel and Others

av strambergare

Big_Wheel_and_Others_hi-res_cover

Jag har lite svårt att hitta rätt angreppsvinkel på den här skivan. För om jag ska se det som ett enhetligt verk, alltså ett tvättäkta album, så funkar den ju inte. Alldeles för lång, inget samspel mellan låtarna, lidelsefullt att ta sig igenom 85 minuter av introvert americana.

Om man istället ser skivan som ett gäng låtar paketerade på två skivor, ja då blir det lite lättare att hitta ljuset. En skiva där ordningen är underordnad och det egna låtplockandet är valfritt. Rätt så postmodernt och väldigt digitalt  (vilket är jävligt tråkigt, men skitsamma). Man får helt enkelt komma och gå lite som man vill, sätta igång skivan och vänta på att man själv ska hitta något att fastna i.

Ja, jag vet inte. Det finns ju som sagt ljus här (ljus som i bra låtar). Nästan allt är bra faktiskt! Bra låtar hela bunten, en del tråkiga men kompetenta, och en del bara bra, inget är direkt magiskt, tror jag.

Bästa stunden är när den nyligen framlidna skådespelaren Karen Black får låna mikrofonen på låten Brighter. Möjligt att jag finner stunden bäst eftersom jag var rätt less på McCombs röst vid det laget, men jag vet inte, riktigt fin är den. Alltså riktigt fin. Plattan är även tillägnad henne.

Men egentligen skiljer det sig inte så mycket från när McCombs släppte plattor sist, 2011, var ju som en dubbel då också, fast uppdelad på två och med lite mellanrum. Och tar man dom två på varann blir det bra mastigt också.

Så jag vet inte, stunderna finns, men helheten är trasad. Kanske är det bra, kanske är det inte.

Annonser