Body/Head – Coming Apart

av strambergare

body_head_web

Jag höll mig hårt i gärssgårn länge med den här skivan. Jag visualiserade mig utifrån när jag lyssnade på den här skivan. Jag såg mig själv som tog informationen och informationen var två stycken människor med elgitarrer på en dovt upplyst scen som uppträdde med konstmusik.

Det var länge en bild jag inte fick bort. Det extremt pretentiösa tonfallet (disclaimer: jag älskar pretentiöst, men, ja ni vet, ”pretentiöst utan bäring”, ”leker konst”, ”svår och totalt ointressant fasad”, ”luftslottsbygge med oanvändbara sprängmedelsatrapper” osv.) och det där förhatliga utomkroppsliga perspektivet jag inte kunde gnugga bort. Den där lilla scenen, knappt upphöjd över golvet, på en polotröjsvernissage på en obskyr konsthall, där två människor står och blöder poserartat.

Men så släppte det, jag kickade iväg den lille, förmodligen tjocke, kameramannen och lät mig fångas av Kim Gordons fantastiska jävla uttryck och Nance (heter gitarrsnubben Nance? tror det, roligt i alla fall, hade en höna en gång som hette nance, hon var fin, lite smutsig men bra) noisegitarr är grym. Alltså ljudbilden borde inte vara så bra som den faktiskt är. Den borde vara outhärdlig.

En röst och två elgitarrer. Hur fan ska man få det intressant i sjutti minuter? En vanlig popskiva på tjugoåtta minuter kan man kräkas och dö på redan efter femton sekunder.

Men dom lyckas jättebra, och den där gärssgårn rev jag. Den var ändå rutten.

 

Annonser