Earl Sweatshirt – Doris

av strambergare

earl-sweatshirt-doris

I’LL FUCK THE FRECKLES OFF YOUR FACE, BITCH

Ehm, ja, eh, så där går i alla fall den här skivans enda hook, som sägs av ingen mindre än RZA. Men visst är det en för lustig sak å säg? En så himla märklig sexfantasi. Är ändå rätt glad över att jag fick den. Alltså tanken! Inte att jag tänder på att vilja knulla fräknarna av nån. Eller få mina egna avknullade. Vill faktiskt ha kvar dom.

Ehm.

Ja, kul att det blev en skiva till slut. När Chum släpptes i december förra året lät det ju inte så piggt. Slutraden ”been back a week and I already feeling like calling it quits”, blev lite orolig där. Och vilken låt det är, jisses, pianoloop lite trummor och så den mest bittermelankoliska hiphoptext jag nånsin hört. Och öppningsraderna:
It’s probably been twelve years since my father left, left me fatherless
And used to say I hate him in dishonest jest
When honestly I missed this nigga since I was six
And every time I got the chance to say it, I would swallow it

Jag ljuger ju om jag skulle påstå att jag inte tåras av detta. Av texten, igenkänningen, leveransen. Helt och hållet briljant.

Men sen blev det ju klart att det skulle bli en skiva som skulle heta Doris, efter hans mormor (svårt att tro att det är farmor, men om det är så så är det så ok). Och så kom en till låt Whoa, vars stil mer återvände till det gamla Odd Future-soundet med Tyler på andramicen och med en störig loop och tjocka, långsamma syntar. Den kändes inte särskilt fräsch då.

Usch, skrev jag fräsch? Vad äckligt av mig.

I alla fall, det kändes lite unket å tråkigt och som en tillbakagång efter Chum. Men nu när Doris äntligen är här och den har kofotat in sig i låtordningen känns den given i Earl-bågen. Alltså i bågen om att visa varifrån Earl kommer från och så vidare. Ja, det säger ju Tyler i presentationen, så.

Usch, vet inte vad jag ska skriva. Ständigt detta jävla aber.

Älskar skivan. Den kräver att man lyssnar på den, inget man bara drar på. Då låter den nog inte så kul. Just att den är så hooklös, som sagt, finns en hook, finns kanske två refränger, resten är bara rap. Så långtifrån Macklemore man ba kan komma. Så befriande.

Tror till och med att gamla hiphophuvven som bara blazear Kool Moe Dee kan uppskatta den här skivan. Dom kommer nog inte gilla Domo Genesis eller Tyler, det kan jag förstå, men dom borde älska Earl. Texter och leverans är fan genomgående skitbra.

Sunday med Frank Ocean, så fin den är. Hur den beskriver fumliga jävla drummelkillar, både i text och leverans (ta-dah!). Earl låter verkligen som att han står och petar grus med stortån, kliandes i huvet framför en upprörd tjej.

Burgundy som börjar med att Vince Staples uppsluppet frågar varför han är så himla deppig hela tiden och säger åt Earl att gaska upp sig. Var lite rolig istället! Sluta sura! Ingen vill höra hur du mår! Och sen kommer Earl in:

My grandma’s passing
But I’m too busy tryin’ to get this fuckin album crackin too see her
So I apologize in advance if anything should happen

De där raderna blir ännu jobbigare när man vet att hon faktiskt gick bort.

Albumets öppning är också intressant, att Earl inte börjar rappa själv, utan kommer in efter 1.46 efter att nån annan tjomme rappat (vet inte vem det är och namnet hans är obegripligt, SK La’ Flar, va?!). Det ligger något statement och skvalpar där, oklart vad. Måste ha polarna för att orka med? Äsch, jag vet inte.

Efter att ha försökt lyssnat på Jay-Zs senaste piss till album ett par gånger, känns det befriande med någon som orkar rappa. Älskar den här skivan. Riktigt jävla bra.

Annonser