Känn ingen sorg

av strambergare

ingensorg

3,6, skulle ha varit ett högre snitt om det inte vore för tre pennor mot strömmen.

Det är obegripligt, fullkomligt fullständigt fyllkajeobegripligt. Det går ba inte.

Såhär: Ända sedan jag hörde om den här filmen har jag skakat på huvet, idén skulle kunna vara skoj, men en fattar ju på förhand hur det skulle bli. Det skulle bli ett referens-o-rama av billigaste sort. Sen kom trailern och befäste tankarna, hujedamig. Men sen kom vändningen, en otrolig vändning, kritikerna älskade den! Gossen på blade’ gav den en femma, DNs vem det nu var hostade upp en stark fyra, bollen var i rullning, allt ställdes på ända, jag förstod ingenting. Har min fördomsmätare fått spatt? Kan filmjäkeln vara bra? Nä. Eller?

Jag behövde få ett slut på det på något sätt, så jag tog en vän i armen och gick till biografen. Det fick bara bli så lixom. För att få ett slut på’t.

Och, ja, jag vet inte vart jag ska börja.

Efter filmen ringde jag en annan vän som också var nyfiken, men jag var alldeles för matt för att orka förklara något. Jag sa nog bara: Nej, det där var inte bra alltså…inte, inte, inte bra.

Såhär: Jag älskar Håkan Hellström. Jag tror mig veta varför. Han gör fina musikbitar, verkar vara rätt lustig av sig, sjunger fantastiskt och skriver trevliga texter. Jag tycker om att han är allmängods, jag älskar att han får en köra en timmes konsert på Skansen och att det teve-sänds. Jag kanske tycker att det är lite obehagligt att fjortonåringar med rinnande mascara står och trånar efter en förtiåring, men vafan (det måste ju vara så jääääävla vrickat att vara ”stjärna”, eller?!).

Men den här ”go’ göbbe från götlabåååårrrg”-grejen folk projicerar på Hellström så mycket att han är bara är ett förnamn, den är ju outhärdlig.

Och det är exakt DEN bilden de har byggt en film kring.

Exakt det här visste jag ju när jag gick in. Men när några skribenter sitter och säger att filmen är bra, så blir jag ju ändå nyfiken och lockas in.

Fan er.

Såhär: Filmen börjar med lite Göteborgsromantik och Hellströms version av Mats Paulsons Visa vid vindens ängar. Jättefint. Faktiskt, där och då tänker jag att det är lite mysputtrigt ändå, det här kanske blir en charmfest. Sen ska vi möta karaktärerna och lära känna Pål, Johnny och Lena. De är ute och rumlar, och, ja, de till och med ramlar gatan fram. Det är nu det börjar, nu fattar man att det är såhär det kommer att vara i två timmar.

Scenen i sig är rätt snygg, ändå, en lång tagning från Andra Långgatan till Järntorget. Snyggt filmat, rätt läckert hantverk.

Men det är för dåligt ändå.

Sen kommer jag inte riktigt ihåg vad som händer, men typ: Lena är kär i Pål, Johnny träffar nån tjej som heter Eva som Pål blir kär i. Och här börjat något slags triangeltrassel som man över huvud taget inte bryr sig ett dyft om.

Varför? Jo, för att karaktärerna är tunnare än världens plattaste pappdocka. Eva, nån slags kurvsexig rock’n’roll-femme fatale som skrivit mord i handen (….) tar med Pål att börja trumma i hennes band och så blir de typ kära, eller nåt, jag vet fan inte vad som händer. Jag fattar inte varför nånting händer. Jag blir frustrerad nu när jag ska skriva, för jag vet inte vad jag ska skriva eller varför.

Kvinnorollerna, vi börjar där, de är så dåligt skrivna att man tar sig för pannan tio gånger om. Lena, den snälla tjejen, ljus och söt, pysslar även med nån slags kampsport som utkämpas i en bur (varför? ingen aning). Eva, den mystiska tjejen, mörk och sexig, sjunger i ett coverband, är inget flickvänsmaterial, en farlig brud, det är trassel med henne (varför? ingen aning, ingen förklaring ges, hon ba gör och kör utan att man som publik fattar nånting). De här tjejmotsättningarna är så unkna och tråkiga och ba usla. Att de är så outblommade, man fattar inte riktigt vad de gör där, annat än att sätta griller i huvet på Pål som måste växa upp och välja.

Den här tankeverksamheten jag försöker mig på här är omöjligt märker jag, men jag fortsätter.

Såhär: Grejer som händer i filmen: Skådisarna brister ut i sång titt som tätt och sjunger Hellström-låtar. När de gör det nås nya nivåer av ryggradsobehag. De låtarna som de sjunger är ju så fastmejslade i ens unga psyke, man vet exakt hur de ska låta och att de försätts i den här grälla kostymen gör att man får smärre panik. Två scener främst, där de sjunger För sent för edelweiss och Nu kan du få miså lätt är direkt obehagliga att bevittna.

Såhär: Att filmen är som en slags sämre Notting Hill-romcom må så vara, men att den sedan efter en timme börjar korsklippas med Snabba Cash? Vem kom på det? Vem tyckte att det var ett rimligt val?

Såhär: Johnny han ställer till det som fan för sig själv, så mycket att han blir mördad. Men innan han gör det, så super han till och plockar upp en sprayflaska och sprayar ett svart moln på väggen i sin lägenhet. Varför? Jo, i låten En midsommarnattsdröm sjunger Hellström: ”Johnny jag gillar dig, du har ett svart moln över dig”. Enda anledningen. Såna här referenser KRYLLAR det av. Hela tiden. Replikskiften är ibland rena rama låtcitat och det är så hemskt utfört. Ofta blir det också en liten paus när de sagt ett direkt lyrikcitat, en liten paus för publiken att åhhhh:a sig eller skratta-å-ta-sig-för-knäna-paus. Gud, den scenen när alla fyra huvudkaraktärerna sjunger…

Ni förstår att jag inte blir klok?

Ni förstår att jag sedan igår tassat kring mig själv i hopp om att inte bli galen?

Såhär: Varför krålar Eva omkring ensam i genomskinliga underkläder i en säng i en scen? När jag tänker tillbaka på det får jag spader.

Såhär: Varför har den här filmen gjorts?

Såhär: Jag börjar tänka kring ifall man kan tycka om den här filmen ifall man inte har ett endaste hum om vem Håkan Hellström är? Och jag börjar tänka att kanske är det möjligt. När referenserna inte går att plocka, kanske det bara ses som en liten charmig film? Jag vet inte, jag kan inte avgöra det.

Såhär: Varför är det inslag av kletig magisk realism?

Såhär: Varför säger Pål till Lena att han vill gifta sig med henne, för att två sekunder senare knulla med Eva och tre sekunder senare har detta ingen som helst påverkan på historien? Hela filmen är såhär, ett rött garnnystan man får sulat i nyllet som motorsågas sönder tills man inte vet vart fan man ska börja eller sluta. Man ska bara sitta som en leende fåntratt och följa med på den obegripliga färden.

Såhär: Scenen när Pål äntligen sjunger, vad fin den är ändå, faktiskt, jag tyckte mycket om den. Men givetvis har de små konstiga grejer i den. Gubben som sitter och diggar? Vem sitter och diggar på en begravning?!

Såhär: Eva, så konstiga grejer hon gör. Varför lämnar hon ba Pål på tåget med knarket? Varför säger hon inte: Du har knark i väskan, ta inte tåget. Varför säger Eva att hon har gjort alla låtarna? Eva är kanske den konstigaste karaktär jag nånsin sett i en film.

Såhär:…nej, nu får det vara över. Det här är inte varför jag älskar Håkan Hellström och inget i mig kan begripa varför någon annan skulle göra det.

Annonser