Dawn McCarthy & Bonnie ‘Prince’ Billy på Kägelbanan

av strambergare

Skärmavbild 2013-06-06 kl. 10.29.44

Jovars, jag gick och såg dom men behövde springa iväg alldeles för tidigt, men det jag hann se var fint. Fyra stycken i halvcirkel som smyger av några Everly Brothers-evergreens och egna stycken, precis vad jag förväntat mig å så. Det spelades Breakdown, Devoted to you, Omaha och så vidare, man blev varm i kroppen. Och då inte bara för att det var ohyggligt trångt och varmt och jäkligt inne på Kägelbanan, nä, utan för att det bara var så himla fint.

Har inte tänkt så mycket på det i efterhand, men jag fick ett infall och började kika ifall det dykt upp några recensioner. Och några har väl dykt upp, de flesta har sura anmärkningar på att de tolkar Everly Brothers-låtar och inte fokuserar på egna alster.

C’mon.

Really?

– Marie Chouinard ska sätta upp Våroffer, ska vi gå?
– Åh, Couinard hon är ju awesome, klart vi går!
— efter konserten–

– Men åååååååååhh, Couinard hade ju satt upp Våroffer! Vad fan tänkte hon med?! Pucko!!

Jag tillhör nog en av de få som på riktigt tycker att What the brothers sang är riktigt jävla fin. Deras röster spelar perfekt med varandra och låtmaterialet är kärleksfullt utvalt, gjort för att en ska söka sig vidare i brödernas fantastiska låtskatt. Den bästa låtgrävningen är när man är långt ner i kistan och fiskar upp gobitarna som de flesta inte känner till, men som väcker intresse. Precis så är den där skivan.

Tänker tillbaka på antologin I Hear A New World 1958-1962, ni vet den där asgoa boken där de skrev om popmusik som ännu inte var popmusik på rikt, och så kom jag på att Everly Brothers inte finns representerade däri. Lite märkligt ändå, visserligen debuterade de med sina största hits 1957,  men en sån låt som Cathy’s Clown från 1960 borde absolut varit med. Underbar låt (som dessutom Beatles älskade, spelade in, spelade upp och tog mycket inspiration av när de gjorde Please, Please Me).

I alla fall, tillbaka det här med att ett gäng konsertrecensenter stör sig på att de sjunger Everly Brothers-låtar. Det ligger ett slags förakt och pyr där, att de tycker att låtarna är för simpla och tråkiga, men åh orka lyssna på gamla standards suck. Känner precis tvärtom alltså, speciellt när americana/folk/fiddletjosan idag är så himla, jävla tråkig. Tänker givetvis på Mumford & Sons och andra akter, typ The Lumineers och annat larv. Att några då vill spela avskalade, genuint fina låtar och att då en av dessa är en av världens mest intressanta människor, det är ju bara ett stort privilegium man ska applådera.

Annonser