Satan Is Real: The Ballad of the Louvin Brothers – Charlie Louvin

av strambergare

SIR_cover-twitter3

Herrejissanes vad jag kastade mig över den här boken när jag såg den ligga bland ”English Non-Fiction”-böckerna på Akademibokhandeln. Jag älskar skivan oerhört mycket som gett boken dess titel och omslag. Och med vetskapen om att Ira Louvin verkar ha varit rätt så vrickad, kändes det ju spännande. Vet inte varför egentligen, rockografier brukar vara hemska, men det suget och läslusten körde in i mig som en godsvagn och då har jag inget annat val. Såvida jag inte är pank då.

Och det är alltså andra halvan av Louvinbröderna som skrivit boken, Charlie (plus någon annan jeppe, Benjamin Whitmer). Och jag är helt överväldigad över hur spännande den här boken är. Charlie benämner sig hela tiden som en working man hillbilly with a taste for country music, på ett ungefär, och det är väldigt träffande för tonen i den här boken. Stilen är utpräglad amerikansk söder, varje kapitel är som en countrylåt (en tydlig berättelse, rätt upp och ner, utan något jävla jidder). Ett exempel på hur texter ”låter”, jag tycker att det är helt underbart, flytet, orden, ja:

He was pretty proud that Ira and I could sing like we did, too. Papa could pcik a good claw hammer banjo, but he didn’t sing in public. It got so that when company would come over, we weren’t even allowed to leave the room until we’d sung a couple of songs.   It started with our Uncle Verlon. He was one of Papa’s brothers who lived not too far away in Rome, Georgia, and he’d come down to play music. He had this doohcikey aroaund his neck with a harp in it, and he’d play the guitar at the same time, singing his way through the song while Papa played, and then, when he came to the turnaround, blowing the harp. He was something else to watch.

Ja, lite missvisande stycke är det allt. Det låter så gemytligt alltihop, men det är långt ifrån Charlies berättelse egentligen. Papa, som egentligen har det fullkomligt fantastiska namnet Colonel Mareno Allen Loudermilk, verkar ha varit en hemsk jävel. En återkommande berättelse är när pojkarna hugger ned ett persimonträd och när farsan får reda på det slår han nästan ihjäl Ira med diverse omkringliggande tillhyggen i hemmet. Ira, som var äldst, fick mest stryk, såklart, han var ju äldst.

En annan härlig våldsanekdot gällande farsan, är när en av hans andra bröder, en tvättäkta kåkfarare, en dag sitter i familjens hem. Brorsan är, vad det verkar, finner beskrivningen lite luddig, pedofil och rövar bort och våldför sig på unga tjejer. Så när Colonel Mareno Allen Loudermilk ser att hans bror har tagit sig in i hans hem, tvekar han inte en sekund på att slå skiten ur honom med en stol tills det bara är brasvirke kvar. Sex veckor senare återvänder dumfan ändå, för att be om ursäkt. Då hämtar farsan sitt gevär och säger: ”Tell you what, if you ever, and I mean ever, show up on my doorstep again, I’ll use this box on you.” (boxen innehåller alltså ammunition).

Men ja, nu ska jag lämna farsan. Han tecknas bara så bra, som en klassisk amerikansk dumhårding.

Och åter till Charlies språk. Han är riktigt gritty, tvekar inte för svordomar eller att beskriva grisiga situationer som de är, eller som han uppfattat dem. Han bangar inte heller på att snacka skit om folk, eller skit å skit, men att ”avslöja” mindre smickrande detaljer om folk. Som Geroge Jones, att han var en sån jävla suput och om det inte hade varit för hans fru hade han inte levt så länge (Jones dog ju här för inte så länge sen, och boken skrevs 2011, Charle dog även tre månader efter att den här boken publicerats).

Eh, jag skiter nog i att beskriva resten av historien, den får man läsa själv i så fall. Men det är en verkligt rörande bok om, vad som det känns, en svunnen tid. När männen drog runt i bilar 330 dagar om året och sjöng låtar om Jesus, men levde som svin. Om Amerika, om country, om gamla och ruttna värderingar, om det fina i allt det jävliga, om familjen och blodsband.

Sen rekommenderar jag att man tar en tripp längs Louvin Brothers-vägen på youtube. Den här låten, vars text står med i slutet av boken, hade jag inte hört förut. Och den är så jävla fin och rörande. Charlie sjunger om brorsan så vackert, och den blir verkligt kraftfull efter att ha läst boken. Jag skriver in refrängen:

Ira, I still hear you
Off in the distance
Your sweet harmony
Ira, I still miss you
There’ll never be another
‘Cause you can’t beat family
I know you’re up there singing
With the angels, Hallelujah, Ira

Annonser