Turinhästen

av strambergare

turin

Ja, då fick jag äntligen se den här rullen då. Velat se den i flera år, av nån anledning, tror det har å göra med postern. Den är så tilltalande underskön i sin karghet. En människa insvept i grova tyger, påbylsad för vidriga förhållanden, hållandes i en hink och allt är bara grått. Och så anspelningen på myten/skrönan/storyn om Nietzsche som ser en häst som blir misshandlad och faller i gråt runt dess hals, vilket påståtts ske i Turin och några dagar senare blir han mentalsjuk och omhändertagen. Har jag nu redogjort varför jag var så intresserad av filmen? Kanske.

Och ja, idag fick jag ju se den. Jävlar alltså. Så lågintensivt intensiv! Så jävla vacker. Så magnifik! Till och med Ronny Svensson verkar älska den!

Utöver en litet talat intro börjar filmen med en lång scen där mannen, som filmen delvis kretsar kring, tar sig fram med sin häst. Han sitter bak på en vagn och världens vind är igång. Hästen kämpar sig fram genom landskapet. Mer händer inte, scenen håller väl kanske på i fem minuter eller nått, samtidigt spelas musik som kommer att följa med filmen igenom. Tramporgel och mörka stråkar. Snudd på droneigt, ganska ambient och monotont upprepande. Gu’ så fet inledning på en film.

Sen kommer gubben och hästen hem till filmens andra huvudperson, gubbens dotter. De bor på landsbygden i ett stenhus. Och här börjar det gå upp för en vilket kärvt jävla liv som de pysslar med. De har några sysslor om dagen, som att klä på och av gubben. Han klarar det inte riktigt själv eftersom hans ena arm är obrukbar. Hon hämtar vatten om morgonen, ser till att brasan är igång, lagar mat (en varsin potatis). Ibland mockar de lite åt hästen. Ibland tittar de ut genom fönstret.

Det här är ungefär 90% av filmen. Och allt är såklart väldigt, väldigt långsamt. Scenerna kan pågå i säkert tio minuter åt gången. Knappt någon dialog. Man börjar skruva på sig lite i början och det känns som att det kommer att bli jävligt långt detta. Men man vaggas rätt snabbt in i deras upprepade lunk. När så något bryter, en granne kommer och vill köpa sprit, blir man helt uppjagad. Som att det plötsligt börjar gå lite väl undan, nu får de väl lugna ner sig, tänk på hjärtat!

När jag kom ut från bion kändes allt för ljust och fartfyllt, bilar åkte förbi, människor pratade, tjugotalet folk stod i foajén. Jag ville bara tillbaka till den lilla blåsiga stugan och kämpa för att få hästen att äta, för att hitta vatten för att få koka min potatis, för att få upp elden igen. Jag ville in i människans absurda livskamp, här ute är allt alltför lätt. Fan.

Annonser