Tilltar – Pernilla Berglund

av strambergare

pernilla

Jag brukar ibland känna att jag av hela min kropp avskyr narrativ mer än allt annat. Det är väl lätt hänt att det blir så när en tar in så mycket kultur här å var. Jag kan bli så äcklad av uppenbara händelseförlopp och trist mekanik. När berättelsen är så tydlig och den kan sammanfattas i en enda mening och alla trådar lyser i neon. Det är som att plocka äpplen bara. Enkelt, menlöst, matonyttigt. Det är roligare att plocka äpplen, men sen märka att man håller en kiwi i handen istället.

Tilltar får mig dock att älska narrativ. Jag sitter och gläds åt berättandet, och vad en kan göra med det, som en liten diggande jazzmoster ler jag när jag tänker på hur fint berättad den är. Diffust och suggestivt dras en med längs älven, upp i fjällen, mellan träden. Någonstans väsnas storspoven. Bara det, att storspoven får plats, är ju härligt.

Men sen är väl inte historien något kalas kanske. Inte för att jag har någon riktig koll på den än, jag ser den genom fem lager gladpack än så länge, krävs väl fler läsningar. Men jaget i Tilltar talar till ett du, jaget skaver och du ska få veta det, men inte riktigt få känna på jag, du måste hållas på avstånd, men du ska fan känna hur jag mår.

Jag älskar att det är så alldagliga ord. Det är inga hittepåord som ”gåbortproblem” eller ”trubbelfransar”, det finns inga skämt, det är heller inget suicidalt jävla jämmer. Det är bara allvar som visas upp med en lätt, men bestämd, röst. Det är inget norrländskt naturväsen som viskar en i örat, det är inget rå som skriker, det är en människa.

Annonser