Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig

Ja, vad ska en säg egentligen? Om hela Hellström alltså, det är så snårigt, så mycket att ta hänsyn till. Musiken, personen, publiken, kritikerna, det är ett jäkla anhang av trådar som löper över och omkring varandra. För av de där fyra jag räknade upp är det bara en grej jag gillar. Och det är musiken. Jag har nog på riktigt läst hundra intervjuer med Hellström, av den här senaste skivan har jag läst minst tjugofyra recensioner, av fôlket har jag hört ett stort antal röster och av allt det där har jag inte uppskattat något. Kanske intervjun i tidningen Vi, den var rätt kul.

Usch, vad bittert det här låter. Vi tar det lite lugna gatan en stund. Vi börjar på säker mark, typ, hmm, bara radar upp Hellströms plattor lite krasst:

Känn ingen sorg för mig Göteborg – 5/5Det är så jag säger det – 3/5
Ett kolikbarns bekännelser – 5/5
För sent för edelewiss – 3/5
2 steg från paradise – 4/5

Nu borde ni väl ha en slags överblick va? Typ, eller? Ja, för int orkar jag skriva om alla de där skivorna. Som en enkelt kan se har jag mycket kärlek över åt den här karln, det är liksom en diger samling goda betyg. Men nog är han bra ointressant själv? Eller? Jag vet inte. För jag har inte en enda krok på honom att hänga upp något på. Jag vet att han har fru och barn, att han inte gillar Idol, men sen då? Att han hängt med kvarglömda fiskegubbar när han var unge? Är det ens sant? Bryr jag mig om ifall det är sant? Nä. Det säger mig ingenting. I så gott som alla intervjuer med honom brukar han nämna själv att han är så hal, att han kallades för Ålen och så vidare, att han vill undslippa alltihopa. Han brukar snacka om sig själv som den evige losern, fastän han ständigt blir hyllad och älskad och i princip, som det verkar, ha fria händer att göra precis vad han vill, konstnärligt då.

Jag blir själv ständigt förvånad över att jag kastar mig över dessa intervjuer. Jag har till och med i ett olyckligt ögonblick köpt den där boken han och nån redaktör slängt ihop P.S. lycka till i kväll ❤ (eller vad den heter). Den är väl typ hundrafemtio sidor bilder och lite självbiografiska texter om ditt och datt. Totalt innehållslös (utöver fina bilder). Finns inget minnesvärt där.

Jag har också läst igenom den där boken Sonic gav ut med massa texter från kritiker. Och även där, ingenting, bara projektioner och masshysteri. Snubbar som försöker förstå ”fenomenet” och skriva ned ”vad det egentligen är som händer”. Går oftast sådär. Den enda lyckade texten är väl när Lokko skriver om när han spelade Känn ingen sorg för mig Göteborg på en klubb och folket går bananer. Det är det sannaste i hela boken. Resten är bara snubbar som stirrar in i en sol de inte kan fatta.

Skrev jag precis att Håkan Hellström är en sol? Vad fan är det för fel på mig?

Klart att det är rörande med all passion från fans, det är ju det, folk som helhjärtat ger sig hän åt någon/något. Men en kan ju också tycka att de är lite dumma. Lite fåniga. Man får lust att peka på axeln och säga: ”Hejsan, du vet att det finns mer här i världen va?”. Men då blir man ju till ett von Oben-äckel och det vill en ju undvika i störst möjliga mån. Men visst blir det ett problem när alla är fans? När alla kan sångerna, när alla kan tycka att det är gött att slanga upp en textrad på fejan och när alla tycker att det är gött när de gör det. När man pratar med någon som säger: ”Håkan Hellström lärde mig vad kärlek är”. Det måste vara en bluff när nån säger det?

Och av alla de här, typ, tjugofyra recensionerna har alla varit vedervärdiga. Bara en sån grej som att väldigt många skriver att Måns Lundberg är med i The Deportees, det gör ju ont i skallen när en läser det om och om igen. Skulle varit kul om någon skrev om att Johnny Cash anlitat Rick Rubin från The (International) Noise Conspiracy som producent. Jag fattar inte varför de skriver så, det är så slött. Och så trött en blir på alla snubbar som är duktiga för att de plockat en Lou Reed-referens. Eller att en låt låter som Fleetwood Mac. Eller när singeln kom och många skrek THE KILLERS efter en halv minut, som att The Killers har ett unikt sound.

Jag orkar faktiskt inte gå in längre på kritikerna, de är för dåliga helt enkelt. Jens Liljestrands text var dock sämst, han måste skärpa sig.

Eller nej, just ja, den här texten, skriven av inte mindre än TRE snubbar. Sicken korvfest fylld av hyperboler och annat larv. Det räcker bara med att läsa de två första meningarna så fattar en att det här kommer att bli kvicksandsartad läsning.

Och jag då, är jag så mycket bättre? Nä. Som sagt så kastar jag mig över varje nytt släpp. Gick och köpte CDn direkt på morgonen för att jag inte orkade vänta på vinylen som skulle komma med posten på eftermiddan eller att nån skulle lägga upp den på Internet. Sån sucker är jag lixom. Han har en speciell magi kring sig, det är ju så, så fort han börjar sjunga så lyssnar jag. Rätt in i systemet ba. Som Sam Cooke. Jag tycker att Hellström sjunger så jävla, jävla bra. Och det är där nyckeln är, att han är så bra på uttrycka sig. Han kan skriva såna här töntiga rader:

när man är yngre vill man ha åldern
när man är äldre vill man ha elden
sommarnatten när man var ung
som man hade när man var ung

livet håller mig i ett fast grepp om kulorna

jag är din regnrock
i regnet som aldrig slutar

Ja, alla dessa rader när jag läser dem såhär ter de sig extremt fåniga och dåliga. Men när han sjunger orden så spelar det lixom ingen roll. Han är en så otroligt trovärdig sångare. Sam Cooke var för övrigt en rätt bra liknelse, han vet jag inte heller ett pissjota om, annat än att han dog alldeles för ung, men när han sjunger så lyssnar jag.  Då finns det bara jag och han. Simple as that.

Och alla som gaggar om låtstölder, jag har inget vettigare att bemöta det än: diuasbdiahsöfbvdöigulhs <fj,hsamdn vidlsfhnds lj,fhmbsand-aSIkhfv dzs,jfjan<c j,zhsdmbvak<.bfjl <vh.bds fökASDUI:fnbjA LJHVC <mvj,bzx cj,vhmzbn<v kjxcz,v ,hjxzbv AS:Kjfb sd,jfhbdsfSA:UJBDf hjv<,b<sönoif-sb fjfuckyoulvb<,ns<-cvdj<,vhmbs<nvöo<-elifjns <,u,fjnewöro8wruy43p7tg4798rtu930urhiquhcbsd,hjfbdsl-föoJNÖFIL #QWHk.f9-wojnd vkdsikm