Olle Ljungström – Släng in en clown

av strambergare

slang_in_en_clown_vinyl-22758586-frntl

Jag tycker att Olle beskriver sig själv så himla fint på den allra första versen på nya skivan

när jag tänker,
tänker alla vad ska nu bli sagt
han väljer färger som får oss att må illa
han är en ljudlig, naken lightbomb

Jag älskar när människor själva ringar in sin kärna. Det är ju en lek: jag fattar att ni tycker såhär om mig, jag ska visa upp att jag fattar, kolla här va, varför har ni aldrig formulerat er såhär jävla snyggt?

Men fan vad blek den här skivan är. På ett bra sätt alltså! Det är ju ingen färgbomb, den är rätt brun, eller om man är en sån som gillar att pyssla med färgkartor; jordnära. Allt är som en lugn hammock, en trägunga i en gammal björk. Det är mjuk svennecountry med, huvva, finurliga texter. Olle är en av de bästa på finurliga texter. Sådär så att man fnissar, ler och rodnar. Det är ju genuint rörande att det faktiskt finns någon som är bra på finurliga texter.

Men trots att det ändå var ungefär fyra år sen han hade sin senaste ”boom”, kände jag mig ändå mätt och belåten när skivan damp ned. Åh, Olle, är du här nu igen? Det var som nästan bättre när du inte var här. Allt är nog helvetesprogrammet Så mycket bättre:s fel, inte för att jag ens såg det, tror jag, såg jag Olle-avsnittet? minns inte, är skitsamma. Utan mer för att han var så blottad och satt i TV4:s tandblekta strålkastarljus. Ett skimmer av sjöfågelsäten plast.

Men! När jag lyssnar på skivan och tänker på alla familjer där ute som kommer att köpa skivan, eller ha den på Spotify-repeat eller hur nu Verklighetens Folk lever och verkar och konsumerar musik, så blir jag så glad när jag hör en låt som Vi låtsas att det regnar. Liksom:

vi låtsas att det regnar
vi ljuger om kön och lön
vi låtsas att det regnar
men det snöar be en bön
sug på den du
sug på den du

Där vet man liksom att nån kommer sätta nått i halsen eller stirra snett med ögonvitorna, tappa morgontidningen, spilla ut kapselkaffet. Fan Olle, kom int här å klaga! Fast han va ju så fin på teve, han kanske har nå å komma me ändå.

Och låten efter som besjunger en Anna Karina vars fredagsmys hellre består av ”lite lädersex” än chips.

Jag blir så glad bara. Jag får så bra vibrationer av visionerna i huvet. Kan till och med tänka mig att det här är en skiva som kommer att röra om fler skallar i vår än The Knifes kommande.

Inte min då, jag är oförskämt sugen på att få höra Shaking the habitual. Men hundra minuters stenhård och politisk elektronisk musik brukar sällan slentrianlyssnas på bland fôlket*

Och en sista grej, om det här med att skivan är blek. Bleka skivor är jättebra nattmusik, Olles nya funkar väldigt, väldigt bra på småtimmarna. Sentimental musik är bäst när man själv är dåsig och dassig och blicken vacklar mot sängen, men inte vågar ta klivet. Då kan man sitta och le igenkännande åt en mandolin och man blir påtagligt mer mottaglig för ord som sperma och, mitt nya favvoord, glasyrpojk.

*(förlåt att jag är en sån generalistjävel i den här pissetexten, men jag har haft såna svårigheter att skriva något över huvud taget på senaste tiden, måste sparka åt något håll då lixom, åt sidan, uppåt, nedåt spelar mindre roll)

Annonser