The Master

av strambergare

Image

Jovars, jag var på bio idag. Har liksom längtat lite efter att få se den här, jag var väl en av alla som fullkomligt älskade There Will Be Blood. Sjukt fet film. Gillar de flesta av hans tidigare filmer också förvisso, men jag älskade hur, ja vafan jag säger det, hur satans fet den var. Den liksom trallade på och sa ingenting, men man fick själv läsa in så mycket. Eller nåt. Att den utan att explicit uttrycka att Amerika är byggt av folk som är helt fucked up, visade just det. Folks, this is where we come from lixom.

Högfärdigt? Ja för fan.
Pretentiöst? Utav bara helvete.
Undarbart? Ja, gud ja.

The Master dårå, gillade jag den? Ja, väldans mycket. Vad gillade jag med den? Ingen jävla aning. Jag har så sjukt svårt att förstå vad det var jag gillade. Jag gillade rollerna, jag gillade hur de porträtterades, jag gillade fotot, jag gillade musiken.

Fast jag vet fasen inte hur jag ska förhålla mig till hur berättelsen förmedlades. Jag gillar det å ena sidan, hur sekten är ständigt närvarande, men ändå väldigt perifer. Det är så jävla luddigt vad Dudd (pervot i Happiness) agenda var. Ja, man fattar ju att världsherraväldets alla rikedomar ligger och pyr där i hybrisen, den gör ju alltid det. Men mer liksom, vad ville han? Å andra sidan sitter jag där och känner mig lite hungrig. Som att det bara serverades en förrätt. En förrätt som pågick i nästan tre timmar dessutom.

På nått sätt blir filmen snarare en bromancefilm mellan en herre och en underhuggare.

Och jag som trodde att jag skulle få se en film om sekter och lite göttiga förbluffande grejer. Men det var liksom inte i fokus. Det var mer rambygget som fylldes i med två knasiga snubbar.

Gott så egentligen. Men inte det mästerverk man hade förväntat sig kanske. Det blev bara en till film av Anderson om nån snubbe som vill passa in i gruppen, men allt skiter sig.

Dock helvetes jävlar vad bra Phoenix var. Brukar sällan bli exalterad över skådisar, har väl snarare ett Bressonskt förhållningssätt till dem, men faan vad han gör och ger allt. När han ballar ur i cellen, varje närbild på hans bortkopplade anlete, den krökta ryggen. Så obehaglig. Han kändes lite som en Kenneth-figur (ja, han från Nyår), flytande och oberäknelig.

Annonser