Matthew E. White – Big Inner

av strambergare

MATTHEW_E_WHITE_Big_Inner

Läste Lokko idag, det är inte alltid jag gör det. Det går i vågor, ibland allt, ibland ingenting, ibland lite då och då. Beror ju på hans produktivitet och hans aktualitet och såna grejer, givetvis. Men i hans senaste krönika gör han något jävligt bra, pekar ut en platta som gått mig förbi och som visar sig vara rätt så jävla fantastisk.

Och han skriver dessutom väldigt fint om den, om hur skivan söker och letar efter storheter och därmed blir en storhet själv. Och smältdegeln av pop, gospel, rock, och så vidare, den slår ju sällan fel (eller jo det gör den visst, jätteofta,  som i lokkos andra exempel, screamadelica, sjukt tråkig platta).

Jag har själv funderat lite på det här med andlighet. Att jag hela, hela, hela tiden lyssnar på musik. Jämt och ständigt, flera timmar om dagen. Det är något slags jäkla behov eller något, att behöva göra det. Att det första en gör på morgonen är att dra igång nån platta. De närmsta dagarna kommer det nog bli Big Inner, annars brukar det vara olika. David Bowies Low brukar funka fint till kaffet. Eller Testbild, Smog, Meg Baird, Blå Tåget, John Coltrane, El Perro Del Mar, The Bear Quartet, Anna Järvinen. Ja, vafan, många artister har en bra morgonfeeling, morgonkänslan är inte jätelångt ifrån nattmusiken faktiskt. Ganska lunkig musik.

Jag tror ju inte på Gud, men många av de artister jag lyssnar sjunger väldigt ofta, och väldigt gärna, om just denne. Eller hans son, eller någon av hens polare. Och det är väl där andligheten kommer in, att jag hela tiden blir så berörd av gudapredikningar. Det kan räcka med att någon sjunger att de älskar gud och jag börjar lipa. Det är så konstigt när jag tänker på det. Men det måste ju ske någon form omformuleringsprocess i skallen på mig, att jag gör om gud till en symbol. Lite ”duh-varning” på det, men ändå, det är intressant. Att jag istället för att starkt känna en gudalängtan, gör om guden till en allomfattande symbol för något större, längtan efter något större. Problemet med det är ju att jag borde ledsna som fa-an på den symbolen, det borde bara bli ett jävla tjatigt tjatter för mig. Och vadå större? Jag fattar ju att livet inte blir större än såhär, eller vad jag gör det till. Och inte har jag ett så sjaskigt liv för den delen heller. Inte fett, men jag trivs.

Men nog fan lipar jag ändå. Hur stark är Gud som symbol egentligen? Hur mycket makt har Gud över mig? Ja, det är ju inget jag kommer lösa nu. Men jag tycker ändå att det är lite skrämmande att jag kan sitta och skratta åt religiösa, samtidigt som jag sitter hemma på kammarn och rådiggar låtar där de tillber Gud dagarna i ända. Fan är grejen med det lixom?

Jag älskar att White sjunger så tyst. Nästan så man inte hör vad han sjunger, man hör att han inte är en sångare. Man hör att han suttit och tänkt ut det här. Och jag älskar det. Det är så många skisser som gått åt för att få till de här låtarna. Det är verkligen, verkligen snyggt gjort. Och så bra också.

jesus christ, is our lord
jesus christ, he is your friend

Annonser