Scener ur ett äktenskap

av strambergare

scener ur

Har glott på den här serien under ett par dagar nu. Ja, jag såg TV-serien, fyratimmarsversionen, eller vad man ska säga, för visst finns det en filmvariant också? Skitsamma.

Jag brukar aldrig skylta med att jag gillar Bergman, vet inte varför, men jag skäms lite över att jag, ja vafan, jag älskar hans filmer något oerhört. Så gott som alla jag sett har varit fullpoängare, eller snudd på, eller åtminstone jävligt bra. Nu har han i och för sig gjort väldigt mycket och jag har sett rätt lite utav det, men ändå. Det är konstigt att jag inte vågar skylta med min Bergmanvördnad, jag tycker ju att han är så bra. Men det finns något smutsigt över honom, att han var så kass farsa, att han var kufig, att han var ”svår”. Jag tycker ju att folk som säger så i regel är dumma tomhylsor, men ändå brister jag aldrig ut i några hyllningar.

Scener ur ett äktenskap är i alla fall bland det bästa jag sett i TV-väg. Det känns så konstigt att skriva den meningen, men jag tycker verkligen det. Det är så tätt och välspelat och snyggt gjort att jag ba sitter och häpnar och skrattar och blir förfärad och så vidare. Dialogerna mellan Johan och Marianne är fantastiska. Ingen människa i hela vida världen har någonsin varit så vältaliga som dessa två, men jävlar vad de lyckats få det att rulla och kännas övertygande. Jag köper det hela rakt av. Deras passion, kärlek, hat. Parförhållandets ambivalens. Det är så jävla snyggt gjort.

När jag ser på serien kan jag inte heller släppa tanken på att om jag sparade ut mitt hår, skulle jag få lika underbart hår som Liv Ullman. Problemet är att jag inte skulle se klok ut i utsläppt långt hår. Men fan vad vackert det är ändå med tjockt långt hår. Skulle man kunna ha en stor fläta på ryggen.

I nått avsnitt av den lika delar förhatliga som omistliga podradion Alex och Sigge, berättar Sigge om att han varit och sett en uppsättning av den här på Dramaten. Minns att när jag lyssnade på det avsnittet blev jag sugen på att gå och se den. Sen såg jag att Jonas Karlsson spelade Johan. Och sen såg jag trailern. Vad i helvete är det där ens? Skratten…Karlssons icke-pondus…applåderna….Livia Millhagen, hur fan pratar du?! ”jag blir så kåt när vi står såhär nära”, sen när blev en meters avstånd nära? Är trailern missvisande eller är Sigge knäpp i skann?

Jag som egentligen blir myrig i huvet av manligt och kvinnligt, blir här helt uppjagad över hur väl Bergman fått till de båda rollerna. Som otroligt nog är väldigt träffande i mäns och kvinnors relationer. Det är så löjligt ärligt allting. Det är bland det bästa jag sett.

Annonser