Klas Katt dricker kaffe – Gunnar Lundkvist

av strambergare

Klas katt dricker kaffe-500x500

Det är innan jul och jag får en julklapp. Det är den här tegelstenen, jag får den av ett par vänner och inte av någon familjemedlem. Jag hade inte önskat den, utan jag fick den som en slags pik. ”du som gillar såna däringa seriebilder och så gillar du inte klas katt, du e som knasi du, du måste ändra ditt beteende, ta den här och läs på ordentligt nu okej go jul”.

Jag lånade Klas Katt går till sjöss (tror jag att den heter) på bibblan nån gång på preskiberingstiden, minns den som oerhört trist. Att det var upprepning på upprepning. Jag kunde se humorn, men inte uppskatta den. Jag hade väl inte fått stöta på ordentlig ångest på den tiden eller någe.

Jag skrattar och tar mig för pannan åt presenten. På det där sättet man gör om man får ett par skidor av sin farbror, trots att alla vet att man avskyr vinterport och då speciellt styggelsen skidor. Man blir liksom rädd för gåvan, gåvan innehar förpliktelser och fan om man inte lever sig in i dem.

Men jag la boken åt sidan och pallade inte med den. Jävla vänner, jävla förpliktelser. Jag skiter i er! Fick ju dessutom en annan kattbok jag hellre läste (ja, den skrev jag ju om för två inlägg sen eller nått).

Fast sen kom nyår, denna trista högstämda satans högtid. Jag hade mängder av valmöjligheter, jag kunde åkt utomlands och firat. Bekanta och vänner flydde landet helt och hållet i år. Danmark, Finland och England. Jag kunde följt med släkten till släktstugan. Jag kunde firat själv. Jag blev bjuden på middag och tackade ja, tänkte att det verkar lätt, bara dyka upp som en glad kuf och äta gott och titta på raketer. Dock gör man sig som dum om man går på den lätte.

Jag dyker upp vid sju, har med mig en trocadero, det är ju festligt och jag orkar inte dricka längre, en droppe alkohol till i kroppen och jag ramlar omkull, nä, inte så, men jag vill inte vara full längre, det är för hemskt.  Vid sju är alla på tillställningen redan berusade. De brer på med dialekter och är kramiga. Maten står och bränns i ugnen. Jag har hunnit vara där i tre minuter innan jag måste rycka in och styra upp i köket. Bordet var i alla fall dukat. Tretton obrydda individer ska samlas in och det ska hällas upp mer dricka och det ska slafsas med mat och det ska skålas och till skålen ska det sjungas sånger och det ska bara vara två i sällskapet som kan sångerna eftersom de har varit på högskolefest där de sitter med sånghäften och sjunger finurliga visor.

Det är en sån stor ångest i rummet, vi äter upp potatisen, det brända köttet, den taffliga salladen och sen pratar jag lite med de jag känner bäst där, drar en ful vitlögn om att jag är kass i magen och så drar jag hem igen. Väl hemma ser jag tegelstenen ligga där i bokhögen. Den sticker ut lixom, den är ju mycket större än de andra. Jag ser titeln Klas Katt dricker kaffe. Tänker att i natt är jag Klas Katt och i natt är det jag som dricker kaffe. Slår upp boken, läser det korta förordet och börjar med första boken.

Den är rätt dålig faktiskt.

Men ju mer kaffe jag får i mig och desto mörkare serierna blir, desto mer kärlek väcks. Slentrianvåldet i seriens vagga försvinner mer och mer, och kvar blir bara de där upprepningarna (som jag hatade förr) de simpla existentiella frågorna ”Vad gör jag här?” ”Varför?” ”Vem är vem?” osv osv osv börjar ta upp all plats. Klas Katt vaknar, Klas Katt läser tidningen, Klas Katt dricker Kaffe, Klas Katt går och lägger sig.

Och fan, den här nyårsaftonen, när raketerna brakar fram ett helvete utanför fönstret och med en kanna kaffe i kroppen, blir Klas Katt något utav en hjälte, ingen stor en, men ändå, en liten hjälte. Det är bara så jävla fint allting, en dov skrattspegel mot all absurd skit som händer.

Tegelstenen tar slut dagen efter, inklusive extramaterial, och den där tomheten infinner sig. Vad nu? Vem är jag? Jag får en impuls att hugga grannen med en kniv, men låter bli och går och lägger mig. Telefonen ringer, men jag kastar ut den genom fönstret. Det ringer på dörren, kvinnan i korridoren berättar att hon fått telefonen och glassplitter i huvudet. Jag säger att det inte var jag och så går jag och lägger mig igen, tills jag vaknar och det är dags för att tackla nästa jävla dag.

Annonser