Amour

av strambergare

amour_haneke

Jo, jag som gick å såg den här filmen på bio idag. Fyförfasen vad den var jobbig. Jag hade ju blitt varnad, av kritiker och vänner, främst vänner; gåru å ser den så kommer du behöva avsätta hela kvällen för att kunna sitta och må dåligt som en skithink. Ungefär så har det låtit, och ungefär så har det varit också. Även om det nu bara är två timmar sen den tog slut, så sitter den jäveln kvar under skinnet på ett obehagligt sätt och det känns som att man kommer vakna upp imorrn och känna sig litet moloken. Men det är väl smällar man får ta.

För fan vad bra den var samtidigt. Åldrande har nog aldrig skildrats lika obehagligt och lika delar värdigt som ovärdigt. Mest ovärdigt.

Jag vill inte gå in på politik när det kommer till filmen. Eller etik kanske, fast då kommer man snabbt in i politiska banor också, och jag ba orkar inte det. Mest för att jag själv inte vet hur man ska ställa sig till saker och ting här i världen. Ställningstaganden är så jävla svårt. Och jag vet inte om bestämda åsikter heller är något eftersträvansvärt eller bra eller viktigt.

Jag vill hålla den spoilerfri, även om det inte händer så mycket, alltså, det händer ju grejer, såklart, men jag vill inte att folk som läser det här ska få upplevelsen pajad. Och jag vill inte heller diskutera grejer som händer. Det enda jag vill är att frottera mig själv just nu, sätta mig nånstans och må lite kasst.

Och så vill jag säga att fotot är fantastiskt. Och skådisarna är helt jävla otroliga. Emanuelle Riva som spelar Anne, herregudars, vilken jävla hjälte hon är filmen rätt igenom. Hur fan pallade hon spela den rollen? Och hur fan pallade hon att spela den så otroligt jävla bra? Det är bland det mest övertygande jag nånsin sett. Jag kan nästan börja gråta bara jag tänker på det.

Jean-Louis Trintignant är inte så dum han heller. Han är faktiskt jävligt bra han å.

Ja, nej, det här är väl allt jag mäktar med. Ett inlägg med bortförklaringar. Så det kan bli.

Annonser