Nord & Syd – Björkar

av strambergare

 

 

Nord & Syd, så fulsnyggt bandnamn. Det är ju ett väldigt innehållslöst namn, det säger ingenting och det är förbaskat härligt.

Nu har de pytsat ut en till singel och visst känner man ba; MEN UUUUT MÄ PLATTA NÅN GÅNG NURÅ FÖR HELSINKI

Men nä, de chillar och släpper singlar istället. Fine, det får väl gå då, bättre än inget! Och alla låtar jag hört har ju rört sig i 5/5-fållan, så jag är inte särskilt lack eller så.

Med den här nya låten har de haft ambition att göra en egen variant av Bat for Lashes storartade Daniel. Och jag diggar ambitionen och jag diggar låten och jag älskar hur mycket bättre låten Björkar blev av att få veta hur de tänkt. Nu sitter jag ju bara och tänker på fantastiska Daniel och det smittar av på Björkar. Kanske inte var intentionen, men det funkar för mig. Kanske var intentionen och då får man väl säga grattis!

Måste bara dra en Vapnet-historia nu när jag fick den till minnes.

Arvika, 2006? 2007? 2008? Vet inte, nånstans där. År är bara gegga numer. Jag är där med lite vänner, varav en älskar Vapnet mer än någon annan jag vet. I alla fall så har vi dansat till Vapnet på förmiddan, eller så, på kvällen när hen är ute och slirar för sig själv (?!) så ser hen Martin Hanberg i nån korvkö. Hen blev helt stel, enligt egen utsago; hur fan gör jag nu?! jag måste ju göra något?!

Jag kan verkligen visualisera den lite småfulla paniken i hens ögon.

Hen står en stund och stirrar. Sen går hen fram och ställer sig bakom Hanberg i kön (?!) och ba står där, som om hen ska köpa korv. Sen tar hen mod till sig och gör en högljudd harkling och när Hanberg vänder sig om gör hen en förvånad min som ba; nämen! herregud det är ju du! oj, vad pinsamt! och här står jag iklädd en egengjord vapnet-tröja och hoppsan sa jag har visst en penna i min hand, vill du signera? kan man få besvära om en kram också?! åhh, tack hej då! du är bäst!!!

Sen springer (!?) hen tillbaka till campingområdet och till våra pissbilliga tält. Och alla som hann med att besöka Arvikafestivalen vet hur sjuuukt långt det var från festivalområdet till campingen. Hen är därför helt jävla slut när hen kommer framoch ramlar ned på marken och i en liten flåsande hög försöker hen berätta allt som hänt. Där och då kan jag inte sluta skratta åt fåntratten. Det var lixom så jävla gulligt och konstigt och ängsligt på samma gång. Men hen var så lycklig.

Men, sen händer det ju. Att hen kommer hem och ska påbörja vanliga livet igen. Packar upp packning, slänger tvätt i tvättkorgen, tvättar tvätt, inklusive den egengjorda Vapnet-tröjan och vips är autografen borta från tröjan.

Den tåren, go vänner, den lilla sorgsna tåren längs den bulliga kinden när hen berättar vad som hänt, ja, den är hjärtskärande än idag.

Annonser