När det känns att det håller på ta slut – Stig Larsson

av strambergare

Från början tänkte jag bara dra till med ett generiskt mellanstadiebokrapportsinlägg á la ”Jag har läst Stig Larssons nya bok. Den handlar om att Stig håller på att knarka ihjäl sig. Jag tyckte att den bra. Hej då!”.

Men sen igår, när jag satt här och hamrade på tangenterna, så började jag i ovanlig ordning checka av samtidsanalyserna på det världsomspännande chatrummet Twitter. Jag kommer dit. Sen, eller snart, det beror på hur mycket jag orkar hamra. Först några ord om självaste boken och om mig själv givetvis.

Jag har aldrig läst något skönlitterärt av Stig Larsson. Lite utav en lögn, men aldrig någon av hans romaner. Varken hans första två klassiker: Autisterna och Nyår. Eller de två andra jag inte kommer ihåg vad de heter. Jag har läst lite dikter, det ska jag villigt erkänna. Men eftersom jag läst dem utanför sin kontext, på nått utdelat utpräntat A4-ark, alltså inte inom pärmarna där de kommer ifrån, känns det lite futtigt att säga att jag läst Larsson.

Däremot har jag läst honom som kulturskribent lite nu och då. Och då är han ju ofta väldigt bra. Sen har han ju filmat film också, där har jag väl sett Kaninmannen och typ hela Punk, ”typ hela” betyder i sammanhanget ”tvivelaktig ripp från internet”.

Men, jag har hört hans inläsning av dikten Nyponsoppa. Har ni hört den? 1997 (tror jag) gav han och Dror Feiler, av alla människor, ut en skiva där Larsson läser dikter och Feiler blåser digeridoo mellan varven (man sitter ju och hoppas rätt så jävla rejält på att skivan med Differnet, som något sånär följer samma framgångsrecept släpps någon gång). På den skivan läser Larsson då dikten Nyponsoppa. Det är nog tamigfan den bästa dikt som skrivits. Och kanske den bästa läsningen av en dikt jag hört. Där upplästa dikter mest bara får min kropp att krypa ihop till en blodröd skämskuddeboll, blir jag så indragen i dikten att jag måste lyssna på den minst fem gånger innan jag känner mig färdig. Helt fenomenal är den.

Nog om Nyponsoppa, vidare till den aktuella boken då. Varför i hela friden har jag då läst den? Till och med köpt den för, faktiskt, rätt dyra slantar. Ja, det kan en ju undra. Men jag kände mig sugen på’n. Var sugen på att läsa något i ropet (trots det jag skrev om Ramqvists Alltings början, där jag skulle överge hela tanken på ”i ropet”, men jag snubblade dit efter nån vecka i alla fall, nåväl). Och jag har alltid varit intresserad av Stig Larsson och hans böcker, men aldrig tagit mig för själv böckerna på riktigt och därför kunde väl en bra ingång vara en bok om honom själv. Eller en bok om hur det är att vara en person som Stig Larsson, ty det här är ingen jävla självbiografi, det ska vi som läsare ha klart för oss.

Det där med att Larsson tidigt i boken vänder sig direkt till läsaren är något jag till en början föraktar litet. Det känns lite töntigt, lite inställsamt, lite förnöjt, lite självgott nästan. Men såklart blir man indragen i det insmickrande knepet, så lättköpt som man är. Till slut faller det sig naturligt att Stig Larsson sitter där och drar stories framför ens ögon. För många delar i boken skulle kunna gå under säljparollen ”Stig Larsson drar stories, kom och läs!”.

Som tur är drar han riktigt bra stories. Jag kan inte för livet släppa bilden i huvudet av när han, iklädd frack, förhindrar ett våldsamt bråk mellan åtta ryssar. Han sitter alltså på stammiskrogen Rosa Drömmar (man kommer ju aldrig glömma det himla namnet efter att ha läst den här boken, säkert kommer man åka dit och beställa bärs också) och ser hur en kvinna slungas ut från ett fönster, Stickan rycker ut direkt och motar bort alla farliga storvuxna karlar.

Det är lixom för sjukt. Jag kan inte se det framför mig. Eller jag ser det alldeles för klart framför mig, men jag kan inte tro på det, även om jag, såklart, tror på det.

Andra stories är om hur han är nära på att dö flera gånger, bland annat att hans polare Kim tänker göra det. Kim får också ett eget kapitel i boken, det är hisnande läsning.

En annan härlig bild är när Larsson dansar techno och tar en tjej på könet.

Eller den är inte så härlig, men absolut minnesvärd.

Men annars går boken mycket ut på att Larsson dricker mycket, han säger många, många, många gånger åt oss att inte testa tjack, det dödar själen, kärleken, allt. Även fast Larsson som själv missbrukat det under många år, är världens bästa människa (äh, det säger han inte, men typ, han är mycket egenkär, och också snabb på att påpeka hur löjligt det är, samt ber om förlåtelse för det, men skit i det!).

För att vara en bok på femhundra sidor blir det ändå nästan aldrig trist (kanske aldrig sagt det tidigare, men långa böcker faller mig sällan i smaken, jag har en stark aversion mot onödiga passager, vilket alltid finns i alla böcker, förutom relativt korta, men detta är ingen sanning egentligen, utan bara något jag fått för mig, kanske). Att det ibland blir fotbollsreferat och onödiga detaljer som hur vissa drinkar ska blandas (seriöst.), så är det förvånansvärt roligt rätt igenom. Kanske inte roligt alla gånger. Som livet självt blir det ibland äckligt, sorgligt, glatt. När Larsson skriver om moderns bortgång gör han det så värdigt att tårarna faller.

Jag har läst lite recensioner av boken faktiskt. SvDs var den bästa kan jag lugnt påstå, seriöst, de två första styckena där är rena rama poesin, en av de bästa recensioner jag läst, resten av det som skrivits är väl ungefär likadant. Det anmärkningsvärda som jag inte upplever är att många finner Larsson språkligt kylig. Karg och distanserad, är sånt som ofta återkommer. Jag håller inte helt med. Eller inte alls. Herregud, han är ju värsta Kalle Anka-figuren ofta. Självbelåten och hysterisk om vart annat. Han ler en segrares smil, för att i nästa stund ligga i fosterställning och gråta över att han fått en pop-up på datorn. Kom igen lixom.

Och att han ofta börjar sina ”kyliga utläggningar” med några ursäktande fraser av typen ”det jag ska skriva nu är inget jag vill skriva, jag skäms över det, men jag måste”. Han måste såklart ingenting, egentligen, men att han själv tycker att han betett sig som ett svin emellanåt är ju ett genomgående tema i boken.

Men nu om Twitter och Internet och Människor.

Ibland hatar jag alla tre ovannämnda. Herregud vilket förakt som kan fylla mig, ni skulle bara se. Närå, jag suckar nog mest och blir less.

Det hela började med att frilansarnissen Jens Liljestrand länkade till en intervju han gjort för Sydsvenskan. Han varnade för obehagliga scener och ja, i bokens slutskede kommer en jävligt jobbig scen som tas upp i intervjun. Vi klipper in vad som sägs i intervjun helt enkelt:

I slutet av boken beskriver du hur du har sadomasochistiska relationer med väldigt unga kvinnor som har självskadebeteenden. Det finns en obehaglig scen där en tjej börjar gråta när du binder, piskar och sen har analt samlag med henne.
– Ja, det kunde ju ha gått riktigt åt helvete. Tänk om hon hade anmält mig!

Tyckte du inte att det var jobbigt att tjejen blev ledsen?
–  Äh, hon ville ju själv egentligen. Hon ville att vi skulle göra det igen sen. Det är ju det som är det knepiga, tjejer vill en sak men säger något annat.

Ja, det där är ju anmärkningsvärt helt klart. Det där sista han säger ”tjejer vill en sak  men säger något annat” är ju bara korkat och nått han fått för sig. Genomgående i boken har ju Larsson knepig tjejsyn, han verkar helt tafatt i förståelsen att tjejer är människor, alltså en sån där precis som honom själv. Det är också konstigt att Larsson inte säger som han beskriver det i boken, att han direkt avslutade det hela och blev bedrövad.

”Nått han fått för sig” är ju ett genomgående ok i boken. Eftersom han mer än gärna uttrycker Starka Åsikter om ditt och datt blir det ju så. Sätter man sig på höga hästar är det lätt att bli nedknuffad. Men grejen är ju att han ofta är rätt briljant i det han fått för sig, oftare än vad han är från vettet i alla fall. Men givetvis är det från vettet-tankarna som ska bashas på Twitter.

Och som det bashades, oj oj oj! Folk var som vilda! Det skulle bli bojkott och hela köret. Far åt helvete, Stig! Din gamla slemhögsjävel! Och så vidare.

Och det var även bland vad Avpixlatmiffona skulle kalla för PK-media eller kulturmarxister och blablabla. Prominenta mediala figurer helt enkelt.

Och jag kan bara känna som jag skrev i en däven anteckning jag gjorde igår: Skrika BOJKOTT som om det var enda lösningen på allt här i världen. Istället för att lyssna och bemöta. Gu’ vad jag vill ge dem på tasken när de gör sig så dumma, eller om de är, huvvaligen, dumma på rikt.

Att Larsson har keff kvinnosyn tycker jag inte är det mest uppseendeväckande. Jag tycker att det är sjukare att en av landets mest intellektuella skallar inte har råd med vinterskor. Att då muppar på Twitter sitter och är än mer självgoda än vad Larsson är i hela sin bok, visar upp sin goda moral och väljer att hänga ut besten, äcklet, grisen osv.

Äh, nu har jag skrivet alldeles för länge och för blajigt. Kan väl bara slutligen säga fuck off till hela mänskligheten och säga att jag aldrig kommer att sluta älska vad Stig Larsson har gjort för kultursverige. Även om han är keff i skann’.

P.S. okej det där sista är kanske lite konstigt sagt i och med att jag tagit del av så lite av det han faktiskt skrivit, skönlitterärt då, men imorrn hugger jag igång med autisterna på direkten, sov gott! D.S.

P.P.S. kollade läget på twittan en gång innan sängen, ba för att kolla ifall jag missat något, heh, jorå, minst sagt. Larsson verkar ha varit med i TV, på fyran. Helvete vilken skitstorm som brett ut sig i vattenglaset. Sjukast är väl att Expressens politiske reporter Niklas Svensson kör på med ett helt gäng pedofiltweets. Aja, vi kan väl lugnt konstatera att Stig Larssons återkomst till litteraturen kommer att, tyvärr, solkas ned av massa tjafs. Så jävla, jävla tråkigt. D.S.

Annonser