Supreme Dicks

av strambergare

 

Man kan ju inte ha koll på allt. Det är så jävla mycket som går förbi en hela tiden. Vissa bussar vill man ska passera, som Kent-bussen, det är ingen linje man vill åka med lixom. Men sen finns det alla dessa hållplatser man inte står vid och därmed missar.

Fan håller jag på med analogier och metaforer och skit för. Jag kan ju int sånt.

Helt enkelt; Supreme Dicks är ett band som gått mig förbi, även fast deras gamla 90-talsplattor gavs ut på nytt i en liten söt box på skivetiketten Jagjaguwar förra året.

Om man tycker att 90-talsrock’n’rollers in ‘mrica á la Pavement, Dinosaur Jr, Sebadoh och så vidare i all oändlighet inte var tillräckligt knasiga, konstiga, flummiga, far out. Och man kanske inte diggar blåsochbalkandelen av Neutral Milk Hotel. Och man kanske tycker att Sonic Youth är för skräniga.

Okej nu babblar jag goja igen.

Det jag vill säga är att Supreme Dicks är ett sublimt rock’n’roll-band på benso och lsd.

Nej! Fan ska jag dra in droger i det här för? Det är för lågt och korkat.

Nej, de går inte på droger (eller vad vet jag, de lär de ju ha gjort). De verkar vara helt innerliga med vad de gör. Trots att de ofta låter väldans flummiga, fast fina. Finflumm.

Och i detta vädret, detta höstruskshelvete (missförstå mig rätt, jag älskar höstruskshelvetet) är Supreme Dicks kanske det absolut bästa man kan lyssna på. Depp möter depp och skapar en mjuggande melankoli.

Annonser