Short Cuts

av strambergare

Jag har alltid levt i tron att Short Cuts är något slags mästerverk. En sån movie man måste avsätta tid för att se, inte bara på grund av längden, tre jävla timmar, nej utan för att den är så stor och mindblowing att man kommer sitta i tre timmar efteråt och vara helt uppslukad.

Jag vet inte varför jag trott så.

Jag brukar få den känslan ibland och därför skippat att se diverse klassiker.

Men jag har kommit fram till att en film är bara en film, det är liksom inget svårt.

Och nu har jag sett Short Cuts och ja, vad ska man säga? Vilken töntig jävla skitfilm. Faktiskt, det finns inget annat att säga än så. Eller det är klart det finns. Och det kommer la här.
Inledningen, så tvärusel. Framstressat hallaballo och en sjudundrans kass karaktärsuppvisning av ”här är vi!” ”det är oss du ska följa!” och man känner bara för att dö. Allt ackompanjeras dessutom av värdelös jazzmuzak (jag vet att jag ibland använder ordet muzak istället för musik, men här är det muzak på riktigt, jävla hissmusik filmen rätt igenom, vad är grejen med det?!?!?!).

Och sen följer en massa tråkiga händelser där alla karaktärernas vägar korsar varandra titt som tätt.

Men tre timmars speltid hinner man ändå få in några ljusglimtar. Tom Waits till exempel, så jävla bra han är. Och roligt också att musikartistkollegan Lyle Lovett är en av de bättre. Hans psykopatsockerbagare är sjukt kul. Jack Lemon är också en charmkuk och farsan från OC (han mä bryna) och hans psykbryt är härligt när städargubben kommer över.

Men de är ju små undantag i en film som bara andas massiv amerikansk schulmanångest.

Också trist att kvinnoporträtten är så bleka jämfört med männen.

Att det heller inte skildras några andra minoriteter. Ja, förutom en svart snubbe som nyss sluppit ur fängelset och försöker få sig ett blåsjobb genom att hosta upp tvåtusen dollares.

Så jävla puckad film.

Och när ungen blir påkörd

Fan det dummaste jag sett.

Och Tim jäääävla Robbins.

Fuck off.

Annonser