Alltings början – Karolina Ramqvist

av strambergare

Gu’ vad tid det har tagit för mig att läsa klart den här boken. Nästan två månader, det är ju sjukt. Jag köpte den liksom ungefär när den kom ut, ville hänga med för en gångs skull, jo tjena. Ska aldrig hänga med med anledningen hänga med igen, blir ju bara värdelöst.

Fast boken är bra!

Jättebra!

Typ, kanske, jag vet inte riktigt. 377 sidor är den, rätt uppåner, handlar om Saga som vuxit upp med sin konstnärsmorsa. Och nu ska Saga börja hitta livet, finna sig själv, bli kvinna, SÖKA, stöka och böka.

Och ja, ska jag vara helt uppriktig tyckte jag nog inte att det var en jättevärd läsupplevelse. Inte min typ av bok. Jag kände stundtals att jag ville vara en sjuttonårig tjej och läsa den. Fan vad fantastiskt det hade varit. Vilken ögonöppnare!

Nu blir jag mest mätt på längden och upprepningarna, att det liksom inte händer något. Det händer såklart grejer hela tiden. Men mycket av det som händer är bara en loop av det som hänt. I alla fall under de sista hundrafemtio sidorna eller så. Slutet känns stressat och tråkigt.

Fan vad bitter jag låter. Jag tycker ju att det är en bra bok, men jag sögs aldrig in i den, blev aldrig polare med Saga. Saga är en så himla konstig figur, jag får inget grepp om henne. Vilket är meningen, tror jag, fast jag vill ju ha något grepp. Hur hon är och hur hon tänker, är vitt skilt mot hur omgivningen ser på henne, vilket skär sig ofta (för mig!).

Utåt – den starka, unga feministtjejen med åsikter
Inuti – Osäker som få, fast säker som få, fast osäker och knullar allt och alla.

Vilket ju är en mångfacetterad karaktär, helt klart, men jag vete fan om Ramqvist får ihop Saga så bra. Fast det är väl bara jag. Som vanligt.

Annars älskar jag sexet i boken, jag älskar det för att jag blir så äcklad av det. Just för att sexet alltid är likadant, rakt på, osentimentalt, hungrigt och klappa händerna som efter ett dags gott arbete. Helt enkelt kärlekslöst sex. Och ofta med mångårigt äldre människor. ”Gubbar” och gubbar. Vilket äcklar mig. Äcklar mig något oerhört.

Det jag gillar bäst med boken är nog skildringen av 90-talet och Stockholm, den känns verkligen genuin och trovärdig (även om Saga glor på DVD 1992 (att ingen såg den missen alltså…för sjukt)). Just att boken fångar känslan och tidsandan så suveränt attraheras jag mycket av. Jag gillar ju 90-talet.

Men det får man väl inte säga i det här jävla landet.

Sen också hur den kämpar med feminismen såklart. Vrider och vänder på den för att hitta rätt. Jag gillar hur Ramqvist lyckas göra det i skönlitterär text. Det är ballt, snyggt och tummen upp.

Meeen, äh, ja venne. Jag kunde nog varit utan den.

Ska dock leta upp nån 17-årig tjej och ge henne boken. Tror hon kommer ha mycket större glädje av den än jag.

Annonser