ÄTA SOVA DÖ

av strambergare

 

Fan vad glad man blir över att se en så genomutmärkt film som ÄTA SOVA DÖ (tycker att titeln är så versalvänlig, så jag kör på det). Allt är så bra. Titel, handling, utförande, skådisar, foto, poster, ja, hela faderullan är riktigt jävla bra.

Skådespelarna, de är så långtifrån Stefan Sauk man kan komma. Det är så befriande underbart att se Raša och farsan tillsammans. Det är som det heter på kritikersvenskt; EN FRÖJD. Det är fan en himla fröjd att se på alla i den filmen för övrigt. Från vidriga myndighetsutövare till älskvärda alkisar.

För ett par år sen kom en annan ljuvlig film om att ha det kefft. Nej, inte Fucking Åmål, som den annars hela tiden jämförs med (till viss del med rätta). Tänker på Sebbe. ÄTA SOVA DÖ är lite som den, om en familjs leverne och hur man lever i ekonomiskt svårmod. Men ÄTA SOVA DÖ blandar lite mer än Sebbe. Sebbe var ju genomgående rätt så tuff och jobbig (om jag minns rätt). ÄTA SOVA DÖ innehåller sån där luddig värme och humor, men också mycket sorg, skam och ilska.

Det är fan den ärligaste filmen jag sett på länge känns det som. Jag ville hoppa med i slutet, men höll mig, ty jag tycker inte att man bör hoppa inne på biografer, men jag lät det där innanmätet imaginärt leva ut det.

Nermina Lukač som spelar Raša, gud vad jag älskar henne.

Så. Det var allt.

Annonser