Spridda skurar #002

av strambergare

Ungefär två veckors dvala är över, jag börjar äntligen friskna till. Känner mig till och med någorlunda vital, styrkan i kroppen börjar kännas. Idag gjorde jag ett hoppsasteg utan att direkt därefter behöva kippa efter andan och halvt om halvt hosta ihjäl mig.

Ja, jag har alltså varit fruktansvärt jävla förkyld. Jag har aldrig varit med om något liknande. Feber i flera dagar, hosta som vägrar ge sig, tänder och öron som värker av trycket i kroppen och två näshål som ständigt täpps igen.

Ja, jag förstår att det jag skriver är något som inträffar alla varje dag. Eller inte alla, men alla vet väl vad en förkylning är, herregud. Men det har varit något i hästväg för mig, jag har då aldrig varit dunderförkyld två veckor i sträck. Det brukar ju gå över på ett par dagar och så känner man sig lite halvtaskig ett par dagar till och sen är man på benen igen. Det har tagit två jävla veckor innan jag börjat känna mig lite halvtaskig och börjat röra på benen igen.

Nåväl, skit i det, det är ointressant, men det leder ändå in på det här inlägget. Spridda skurar. Jag skrev ett sådant förut när jag hade missbrukat kultur i diverse former, men inte orkat tillägna dem egna inlägg. Två veckors soffliggande har deffo gjort sig förtjänt av ett Spridda skurar-inlägg. OK, då börjar vi nånstans.

FLM: Sveriges bästaste tidskrift kom med ett nytt dubbelnummer. Och det är ju gött. Extra fint att de hade en härlig lista över vad Sveriges filmvetarmänniskor tycker är de 25 bästa svenska filmerna någonsin. Att Körkarlen vann känns ju rätt givet, det måste den ju göra, av nån anledning. Länge sen jag såg den, men den är la rätt fet. Däremot har jag i soffläget valt att se ett par av filmerna från listan, så jag såg:

Flickorna: Gudars vad bra den här filmen är. Den bara kom som en oväntad smocka. Först och främst är den så jävla snygg. Och så är den rolig och, hör å häpna, fräck. Man älskar ju när kvinnor driver med män, såna där fjanthögar till karlar. Och Flickorna gör det riktigt jäkla bra. Många fantastiska scener med uppror och ironi och besvikelser. Och jag sa ju att den var snygg, Rune Ericson som skött kameraarbetet ska fasen ha en eloge. Och såklart Mai Zetterling som verkar vara nåt slags geni.

Flicka och hyacinter: Att den här, för mig helt okända, filmen låg på plats 8 gjorde mig litet nervös. Nu har de rotat fram nån gammal rökare som de tyck e häftig och inte alls bra. Men jag fick tji. Igen. Som vanligt. Jääävlar i lådan vad läcker film. Älskar deckarhistorier som inte är trötta, utan alerta och uppe på tå. Älskar deckare när det inte är en deckare, utan ba nån nyfiken jävel som börjar nysta. Och så är det här. Och vad rapp den är. Och vad fantastisk Anders Ek är. Alltså han är fan otrolig i varje scen han medverkar i. Och så blir man såklart kär i den gamla knasiga stockholmskan. Det är ett så käckt språk. Och vad glad jag blev över att se en sån pärla till film. Så överraskande härligt det är.

Fanny och Alexander: Alltid tänkt att jag ska se femtimmarsvarianten när den går där kring jul. Men kring jul ska det ju alltid hända en massa skit man måste ställa upp på, så det blir ju aldrig av. Så jag fick nog och stoppa i tretimmarn i DVDn och ba körde. Och helvete, där fick man ju sig en käftsmäll. Fan så bra. Satt storögd tre timmar i sträck, häpen över pampet och den jobbiga historien. Fan vad man hatar Jan Malmsjö alltså. Vilken sablarns fitta han är. Aldrig sett honom som någon vidare skådis, men han är fan perfekt som perverst vidrig prälle. Varje scen med det aset får det att isa i kroppen. Så härligt med fysiska reaktioner på film.

Ja, det var väl de jag såg från listan. Många har jag sett förut, men en hel del kvar. Känner mig fånig som älskar listor så mycket som jag gör. Men det är väl bara något oförklarligt hos mig som jag inte tänker ta itu med.

Efter besvikelsen Avalon, såg jag att det var Måns Månsson som stått för fotot (som var riktigt bra, kanske bäst med filmen). Då fick jag såklart ett infall och ville se om:

H:R Landshövding: Fan vad jag älskar den här knastertorra filmen. Det är lätt en av de roligaste filmer jag vet och lätt en av de snyggaste. Det storgrova svartvita fotot är, som kidsen i amerikat säger, to die for. Man kan liksom bara sjunka ner och njuta av hur snygg filmen är. Sällan man får det. Och all ofrivillig komik som tristessen bär med sig. Herregud. Allt är så stifft att man baxnar. Världens roligaste scen är när Anders Björck ska så nån jävla åker. Björck ser ut som världens minsta människa i det ögonblicket. Till och med mindre människa än den gången han enträget försöker rätta sig in i ett led med toppolitiker.

Det ska bli sjukt intressant att se vad Månsson gör med Hassel. Ja, Hassel. Den gamla TV-polisen har han letat upp och ska göra något ballt med. Eftersom han har skrivit manuset själv så kan det inte bli något annat än en annorlunda polisfilm. Jag hoppas givetvis på att det blir topp.

För övrigt när vi är inne på Månsson, hans första större film var ju Kinchen. Vars fan får man tag på den? Skulle så hemskt gärna vilja se den.

Lite böcker har också avverkats i dimman.

All I Want for Christmas is Planekonomi – Sara Granér: Alltså jag har inte så mycket att skriva om den här annat än att jag älskar Sara Granér, hon är så jävla rolig. Och spännande. Hennes tankar och idéer lär nog till och med sticka i ögonen på många som anser sig vara vänster. Och det är ju förjävla roligt. Vad du än gör Granér, sluta inte sticka folk i ögonen!

Ingen jag vet är i mitt träd – Martin Luuk: Jag har ju ett litet tvivelaktigt förhållande till Martin Luuk som författare. Stockholm brinner inte (igen) tyckte jag inte var så jävla lysande som många andra verkar tycka. Ändå fick jag för mig att punga ut typ tvåhundra spänn för hans senaste lilla bok på knappa sextio sidor. Fyra korta prosatexter är det. Alla signerade Martin Luuk på sista sidan. Det är en märklig samling texter. Tre är bra, en är kanske inte dålig, men hyfsat slarvig i stilistiken och en rätt banal text för att komma från Martin Luuk. Det är alltså den sista jag menar med det. De tre innan var alla läsvärda och underhållande. Speciellt Din aids. Den har jag läst fyra gånger nu. Läst den högt för två personer och två gånger för mig själv. Det är en så tvivelaktig liten berättelse som jag inte blir riktigt klok på.

TV har jag sett så inåt helvete också. Bäst på burken just nu är:

Jonas löfte: Jonas Inde är en spännande själ. Han var alltid min favvoskådis i Killinggänget. Och han är också en bra författare. Men han har alltid gett skenet av att vara trasig (inte minst i och med självmordsförsöket). I hans egen TV-serie Jonas löfte får man som tittare se varför. Och det är väldigt jobbig och tung TV. Bra är det. Förutom att de i slutet ska köra nån jävla låt? Vad är grejen med det? Känns bara malplacerat och tråkigt. Man skulle kunna få in mer prat om man strök det.

Breaking News: Jamen vafan ska en säg? Det är så jävla underbart. Jag älskar det. Det är så tattigt och fjantigt, totalt ur spår hela tiden och därmed TV som man annars inte upplever. Älskar skiten.

Dafo: Ja! De visar säsong ett igen! Den som jag missade när den gick första gången! Tyvärr är det inte lika bra som andra säsongen, men det funkar i alla fall. Jag har ändå skoj i sällskap med Dafo. Mest av allt önskar jag nog ändå en säsong tre. Och då givetvis med Matte. Fa-an vad jag älskar Matte.

Musik då, ja, det har det lyssnats på. Men jag tror fasen att de kan föräras med ett eget inlägg lite senare. Antecknar bara för att jag ska minnas vad jag ska skriva om:

MUNNEN
SWANS
TAKEN BY TREES
DINOSAUR JR
DAN DEACON
THE XX
RODRIGUEZ

Nej, vänta nu, Rodriguez? Hans musik i all glansära, men det är ju Searching for Sugar Man som jag egentligen åsyftar där. Vilken jävla toppenrulle det var va. Kände en instinktiv 5/5, 10/10, 40/40 när jag gick ut från bion. Även om jag läst den knasiga historien om Sixto Rodriguez fick jag ändå stora ”näe, wtf?”-känslor av filmen. Så effektiv och härlig var den. Alla ska se! Spring! Gå på bio! Det är härligt! Gud vad skönt det är att jag börjar bli frisk.

Annonser