Essex County – Jeff Lemire

av strambergare

Hatar, hatar, hatar när kulturskribenter sitter och hulkar och gråter och måste skriva det, eftersom att det bara är det som de är kapabla till att göra. AMEN GUD NI FATTAR INTE HUR FINT OCH BRA OCH BÄST DET ÄR BUHUHUUU. JAG GRÄT SOM ETT BARN. JAG LIPADE LIKT EN DEMENT. MIN KROPP SKÄLVDE LIKT BIG BANG. JAG VAR TVUNGEN ATT PAUSA FILMEN I TRETTON TIMMAR FÖR JAG KUNDE FAN INTE SLUTA GRÅTA.

Hatar, hatar, hatar när en själv blir lika jävla dum i huvet.

För, faktiskt, jag kan fan inte skriva annat om Essex County. Jag grät som ett barn. Jag lipade som en dement. Min kropp skälvde inte och jag pausade inte, pappret fångade tårarna. Jag kunde ba inte sluta. Det var så fint. Det var så sorgligt. Det var liksom, livet.

Tårar får aldrig bli en garant för att något är bra.

Men, jag tror fan att tårarna som finns förslutna mellan pärmarna inte ljuger om Lemires kvalitet som serieförfattare. Han är fan bäst. Han är kingen. Han är The Boss.

Han är sju getingar i Expressen.

Men nu ljuger jag.

Essex County är sju getingar i Expressen. Essex County är The Boss. Det är den finaste bok jag läst på flera år. Jag pallar inte skriva mer. Det har tagit mig sju dagar att skriva det här tjafset lixom. Orkade inte skriva ner något efter, eftersom jag fylldes med så mycket kärlek. Nej, nu börjar jag bli pekoral

Annonser