Sweet Tooth – Jeff Lemire

av strambergare

Det här inlägget gäller samlingarna 1-4, eftersom det är dem jag läst.

Jeff Lemire alltså…jag läste ju Lost Dogs för inte så länge sen, det var en lovande stiluppvisning vill jag lova. Lemires sätt att rita skevt, snett och vint är så himla fint, bara det att inga karaktärer någonsin står upprätt, utan alltid lutar, det borde ju bara se fult ut, men Lemire vänder det till något unikt bara. Han har ett härligt sinne för bilder. Och för våld. Våld kan lätt bli parodi, överanvänt eller bara onödigt. När Lemire skildrar våld känns det alltid, ja vafan, rimligt. Och då ska man väl vara tydlig med att säga att det flyger lite huven och fingrar hänne och dänne i Sweet Tooth.

Men Sweet Tooth är också en rätt absurd serie till att börja med, så det faller ju sig, ja vafan, rimligt inom ramarna för berättelsen.

OK, vi börjar där. Berättelsen: Människorna har mer eller mindre utrotats av nått jävla supervirus och de enda barn som föds i postapokalypsvärlden är hybrider mellan människor och djur. Dessa är jävligt åtrådda av människorna, antingen att ba döda dem eller göra test på dem i hopp om att finna nått motgift (eftersom hybriderna inte drabbas av viruset).  I böckerna får vi följa rådjurskidset Gus, butterkuken Jeppard och lite andra filurer, typ; grisflickan, murmeldjurspojken, indiska vetenskapsmannen, militäräcklet i runda brillor, johnny, random galningar, brudarna, walter, ja det är ett gäng helt enkelt. Nån har beskrivit Sweet Tooth som en blandning av Bambi och Mad Max. Tycker att det är en rätt adekvat beskrivning och snor den helt enkelt.

Typ, eller nått, jag är kass på referat. Det har jag papper på nånstans.

Det är med andra ord inte en särskilt ovanlig postapokalypsberättelse, fast den är jävligt ovanlig ändå, men jag kan fan inte sätta fingret på det. Jeff Lemire har den effekten på mig, jag kan inte pinpointa ner vad det är som gör honom så bra. Klart det är hans tecknarstil, men även berättandet är toppklass. Det är så, ja vafan, simpelt.

Till exempel, i fjärde bokens första del finns en berättarröst, delen är upplagd som en barnbok ungefär (bara det! underbart!), då har berättarrösten anammat Gus sätt att se på världen (Gus har levt inspärrad i en stuga hela sitt liv med sin lätt knäppa farsa, hans sätt att tackla alla nya människor är att de blir typ ”The Big Man” osv), men berättat ur en ovanifrånsröst. Bara valet av att göra den lilla detaljen är väldigt rolig (om än inte unik, det sker väl fan hela tin, men det sätter stämningen!). För synen på världen berättas ur ett barns perspektiv, den här hemska jävla ruttna blodsvärlden där allt och alla ba ska dö. Det blir lite, ja vafan, lite gulligt på något sjukt sätt.

Det är väl just det som gör att man sugs in hos Lemire, stilblandningen.

Och jag behöver fasen inte ens säga igen att hans teckningar och hela stilen i sviten är fantastisk. Men jag skriver det i alla fall såklart.

Nu vill jag bara ha resterande delar, men jag måste vänta tills satans nästa år eller något.

Det är ju så jäääävla spännande, fyfabian.

(härnäst ska jag ta mig an hans batmanserie (visste inte om den förrän nyligen, så jäääävla peppad, helvete) essex county som jag läst lite ur och är typ förälskad och så hans undervattensbok som kom ut i veckan typ (älskar att bli förälskad i enskilda skapare och ba gräva upp allt de ger ut))

Annonser