Anna von Hausswolff – Ceremony

av strambergare

Det är sällan jag känner att något är obeskrivbart. Allting går att förklara i ord, någotsånär åtminstone.

Men den här skivan alltså, den är för mäktig för mig.

Och nej, jag ska inte superhylla den och utnämna den till Världens Genom Tidernas Bästa Rock’N’Roll-Album™.

Inte idag i alla fall, kanske inte ens nästa vecka eller om ett år, men kanske tio år.

Amen gu’ va less jag blir på mig själv, raddar klyschor som nån jävla rockjournopajas. Sorry för det. Men AvH (tycker om förkortningar med ett gement V, eftersom jag påminns om Joakim von Anka (JvA)) går ba in i mig på nått slags djupare beröringsplan att jag inte förmår mig att kunna skriva något någorlunda kritiskt och nyktert om hennes musik.

Som om jag för sex-sju år sedan skulle ha skrivit om TTA.

Det blir ju ba versaler och hallelujah och skit.

Fan orkar läsa det? Mer än bara för att känna hajpen och gemenskapen då. Den vill man ju känna ibland. Yes! Det finns fler än ba JAG! Weehoo!

Men jag behöver inte känna den känslan längre, eftersom jag redan vet att det finns fler än jag nu. Nån slags vuxenprocess som ibland känns rätt blek å trist. Men va ska en gö’ då

Något kan jag i alla fall säga och det är att ånyo PISSA på GAFFA. Eller, det är kanske inte deras fel att kritiker.se blurbar ut deras mycket, mycket, mycket beigea rad; Kyrkorgel är det nya svarta.

Amen. Kom. Igen. För. Helvete. Va.

Så, jag kanske får pissa på GAFFA, men sikta in mig så jag stänker lite på kritiker.se, herregud, det är liksom för lätt. Det är inte ens roligt. Det är bara att göra sig korkad, det nya svarta. Kan man bli en mer simpel människa än när man beskriver något på det viset? Ja, till och med när det görs med ett litet snett leende? Ja, jag vet inte. Jag kanske ba är bitter.

Hursomhaver, jag tycker att albumet är magiskt bra. AvH gör en lättfattad domedagstolkning av drone metal med kyrkorgel, och hon gör det så jävla bra bara. Jag älskar henne, hennes mod och innerlighet. Det är fan få förunnat att vara så barska i sitt uttryck och göra det bra, men AvH har väl nån direktkontakt med innanmätet som vi andra har missat. Vilket är bra för oss, att hon väljer att blotta’t.

När jag hör skivan tänker jag på Akós Rozmann vars praktverk 12 Stationer VI släpptes i år, en vän är upp över öronen förtjust i den. Hen meddelade häromdagen att hen har spelat vinylen såpass mycket att hen måste köpa ny nål snart. Jävla dåre. Stackars grannar. Men vilken fantastisk männska ändå, som orkar. För en annan blev Rozmann alldeles för övermäktig, jag kunde verkligen inte ta in den, inte hela verket på en gång, i små doser, ja, absolut, då är det underbart, men hela tjottaballongen, nejnej, jag står inte ut, då måste jag ringa ambulans. Men skit i det!

Ja, ja, herreminge, en dag ska jag skriva fint om den här skivan. Inte idag, men nån dag. Världsapråmmis.

Annonser