blur och Blå Tåget

av strambergare

Jag gick där idag och kände mig melankoliskt sorgsen, nästan bitter. Jag har i flera dagar, över tio, gått runt i en enda lugn, harmonisk tillvaro där grejer som räkningar, pengar, oro, trots, ångest, myndigheter och byråer inte kommit in i tankarna. Det har varit underbart, faktiskt. Bara mota bort skiten för ett tag, resa iväg till en ny plats, strosa runt där och bara ingjuta allt annat. Se pest och kolera, men för en sekund se att det inte var mitt blodpiss, utan andras.

Men så kom jag hem och den klassiskt torftiga post-semesterdeppen slog in. Trodde att det var ett påhitt att sån skit existerade, men klart som fan att den gör det. Och klart den slår till det ängsligaste psyket längs E4:an. Det är ju klart.

Jag gick där i blåsten, den starka småkalla blåsten och lyssnade på blurs nya singlar. Den andra låten, The Puritan, är väl rätt bra, men det är A-sidan som är wowzers. I alla fall där och då kändes det som en livboj som höll mig uppe ifrån att gå under ytan.

Jag gick där i blåsten och den gjorde sitt yttersta för att trycka ner mig. Men så sjunger Damon Albarn det här:
But I am going to sing:
Hallelujah!
Sing it out loud and sing it to you

Och jag fick rysningar längs hela ryggraden och runt. Tänkte att det här kan vara mitt livs töntigaste kulturupplevelse, men låt så vara, det är vackert och jag kan tåla töntigheten. Jag menar, geez, jag har levt med den hela livet, jag kan nog klara det här. Dessutom är det ju inget jag behöver orera högt kring. Knappast en anekdot jag kommer dra framför ölglasen, om den gången jag fick rysningar till Damon Albarns röst, när han gör en konstpaus för att sedan sjunga fucking jävla hallelujah!, uttrycket som numer har lika stor innebörd som ordet klockrent.

Efter att ha lyssnat på Under the Westway typ tio gånger på raken, bytte jag till Blå Tågets skiva Slowfox. Det kan vara en av de bästa svenska skivor som gjorts. Eller kan och kan, den är det. Bara man stryker Makten och friheten är den fulländad. Tore Berger är för övrigt bara en enda blockkloss i det bandet, varje gång han sjunger blir jag litet trött och sur. Men på Slowfox är han stundtals underbar, Hälsa Gud är en rolig, simpel drift med kristendomens popularitet. Fnissig på sitt sätt att efterhärma fula Frälsningsarménsånger.

Men, mästerverket på plattan, På parkeringsdäcket... jag får mindervärdeskomplex när jag hör den låten. Den är så fin och bra. Torkel sjunger på det sättet bara Torkel kan, sådär lakoniskt märkligt. Långt innan Stephen Malkmus började mica upp stämbanden.

Kärleken, socialrealismen, lättsam magisk realism, vänskap, poesin, blåset, pianot, skum-gu-mmi-madrass-en. Ja, fan allt är underbart.

å fast än måne och stjärnor har fyllts igen av vårnattens mörkblåa bläck
så var det faktiskt mycket, mycket länge sen jag så klart och var så helt utan skräck

ja det är inte särskilt ofta man träffar en vän på en madrass på ett parkeringsdäck
när måne och stjärnor har fyllts igen av vårnattens mörkblåa bläck

åh, jag ler på samma sätt som åt Snobben när jag hör det här.

Och jag blev på bra humör igen. Jag kunde liksom inte deppa längre. Gå där och hänga läpp när det finns kärlek i världen, fy pyttsan heller. Så, tacktack bluer tåget, jag vet att jag kan medicinera mig med er mot huvudbry.

Annonser