Äldreomsorgen i Övre Kågedalen – Nikanor Teratologen

av strambergare

Jag var femton år och älskade att läsa keff litteratur som ingen annan läste. Letade upp sånt där som SCUM, Watchmen, Nietzsche, Pirinen, Stig Larsson, Rimbaud, Dostojevskij…ja ni hör ju, avancerad skit för en arbetarklassunge från ingenstans där skolorna toppar lägstanoteringarna.

Jag ville väl va speciell eller någe, hitta nått annat ingen annan hittat. Fastän det är självklart att hundratusentals andra jävlar tänkt likadant och hittat samma junk.

Men jag kanske var speciell på min gatuadress åtminstone, sånt är värt mycket.

Värsta är väl att jag fortfarande är likadan, men ändå inte. Jag letar ju fortfarande efter det något mer obskyra än det som mamma å pappa satt i sina system, fast jag lägger inge värde i det längre. Eller rättare sagt känner jag mig inte längre som en bättre männska ba för att jag känner till mer spännande kultur än mina föräldrar. Istället känner mig oftast som en sämre sort när jag vet vem Neil Gaiman är, det spelar väl för fan ingen roll. Så kan jag tänka. Men det är ju dumt även det. Klart det spelar roll att någon vet vem Neil Gaiman är, han är ju både duktig och bra. Men det är sällan det hjälper brödfödan om man så säg.

I alla fall var det väl i den här vevan jag fick nys om Nikanor Teratologen och hans författarskap. Han lät ju spännande, så jag knalla till biblioteket som vanligt och lånade hem Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Alltså jag kunde klara av mycket, Bröderna Karamazov var väl rätt mastig, men det gick, Nietzsche kunde jag uppskatta med lite kringlitteratur. Men den här fan, Teratologen, han var tamigfan för jobbig. Jag fattade inte ett dyft.

Västerbottenbondskan var alldeles för dryg att sätta sig in i, gick int å få nå flyt i den int. Jag hade väl aldrig i livet fått höra hur en äkta Skellefteåbo pratade? Enda jag visste var att Skellefteå uttalade man som schellefteå där stannade väl kunskapen om Västerbotten (och tyvärr är väl inte luckan särdeles full nu heller). Hur skulle jag över huvud taget kunna få grepp om den texten? Nej, den gubben gick inte. Men jag kunde i alla fall sitta och småfnissa på kammarn åt sjuka formuleringar om sex mellan karlar.

Jag såg mig besegrad och fick lämna tillbaka boken oläst, jag orkade inte ens tvinga mig igenom den. Den var alldeles för märklig helt enkelt. Jag insåg begränsningen i min ringa ålder och förstod att tiden inte var riktigt inne. Jag la Teratologen på hyllan långt där bak och tänkte att i sinom tid blir det dags att plocka fram honom igen.

Vipstjoho, här är vi! Vertigo (älskade jävla förlag) har fått för sig att fira Kågedalens tjugoårsjubileum med att ge ut den och uppföljarn, Förensligandet i det egentliga Västerbotten, i en susig inbunden samling. Och i helgen har jag förlustat mig i Kågedalen med omnejd, äntligen.

Herregud vad jag har skrattat, lagt ifrån mig boken och torkat tårarna, häpnats, ropat efter husdjuren så de ska få höra på vad morfar ha å säg. De bryr sig sällan, men det spelar ingen roll, för då har jag en anledning att få ha högläsning, vilket boken förtjänar, eller förtjänar å förtjänar, den gör sig helt enkelt jävligt bra oralt.

Men mellan skratten och de gånger jag pysslat med annat har prosan suttit i huvet mitt och gnagt. Jag blir så förundrad, och lite förbluffad, över hur fruktansvärt bra Teratologen skriver. Prosan är så superstringent, att skriva klockren dialekt i text är banne mig tragiskt komplicerat. Dessutom kryddat med sjuka referenser hit och dit (sjuka som i blandningen av massmördare, Snoddas, Tintin, SS-generaler, poeter och framstående filosofer).

Det finns ett sug i världen som berättas. Kulissen som läggs, det existerande Västerbotten målas upp fasligt vackert och melankoliskt. Allt är piss eller fint (beroende på betraktare tror jag bestämt). Sen befolkas den av de vanliga människorna, ”Vi”, men de nämns sällan, men de finns där. För om inte de fanns skulle aldrig de tillspetsade karaktärerna Morfar, Pyret och alla deras vänner existera. De är ytterst pålästa, om allt, allra helst det groteska, och de älskar att spotta på den akademiska världen, även om de gärna verkar i den, fast i utkanten. De hatar kvinnor, alla med fler än två knullhål är inte mänskliga, de tar sig gärna rätten att döda dessa kreatur så fort andan faller på. Morfar o company är alltså pålästa praktarsel, tillika påhittade människomonster. Det säger sig självt att man inte kan ta en heroinspruta i tinningen och sedan föra filosofiska resonemang.

Jag älskar hur alla kapitel är uppbyggda kring att de ska ge sig ut på äventyr, där kommer väl författarns kärlek till Lovecraft in, de ger sig in i något och så stöter de på fara, å Pyret redogör för hur det gått till, på det där sättet Lovecraft alltid skriver, det är som nått slags rapportspråk, styltiga skildringar av vad som hänt. Som tur är är Teratologen roligare med pennan (det är få författare som får mig att somna sötare än H.P.).

Äsch, det börjar bli sent, det finns så mycket att ta upp egentligen. Jag återkommer ju, har en bok kvar och lite fler texter som finns där. Efterord av Sætterbakken å Vertigomannen å sådär. De har jag inte läst än, jag har inte läst alla ”minnen av morfar” som finns i appendixet heller för den delen. Så jag kanske är lite väl snabb med det här inlägget.

I alla fall, finns en grej till jag vill ta upp. Och det är hur sjukt det är att jag kan tycka så mycket om Morfar. Denna fullblodsidiot. Han är ju liksom en vulgär kommentarsfältherre, han springer runt och härjar fritt och är elak, våldsam, dum och hemsk på alla sätt och vis. Men, gu’ vad älskvärd han är och vad…SPOILER (jo, man kan aldrig varna för mycket för sånt, jag vet det själv, hoppa över till nästa stycke om ni känn fört)…ledsen man blir när han får stryk och vänder sig till Pyret och säger: hjälp mä, pyret, grina morfar, se du int att dom gör mä illa?. Det är så himla sorgligt på nått sjukt sätt, jag var nära till tåren där.

Hmm, nä, det var väl allt tror jag. Återkommer! Eller okej! Vänta! Vad fin boken är! Älskar påkostade böcker, det känns bra i fingrarna när man vänder blad. Tyvärr har jag sett två missar i trycket, en bokstav som saknas och en 7:a som letat sig in mellan två ord. Men, jag gråter inte floder för det, men jag kan tänka mig att det känns trist för förlaget, nu när de kostat på.

Sorry, ska int strö salt.

/fridens liljor!

Annonser