40 Watt Sun – The Inside Room

av strambergare

Började läsa Tony Ernst nya grej, svartatankar.se, som tar avstamp i black metal. Black metal är farliga grejer och jag mår inte särskilt bra av att lyssna på den sortens hårdhet, inte alltid, men jag kan älska att lyssna på Burzum (trots att han uppenbarligen är sjuk i huvudet, eller just därför, skåda ett trasigt psyke och träda in i skiten).

Jag har ändå på senare tid börjat digga hårdare musik. Punk och sånt, hiphop gillar jag också, det tar också gärna avstamp från avgrunden. Men renodlad metal är alldeles för fjantigt för mig, det är väldigt få grejer av det som får gå igenom mina filter. Men det händer.

I alla fall! På svartatankar.se bjuds det på ett blandeband med lite skit, jag tänkte inte ens lyssna först utan bara läsa texterna. Men det är ju orättvist kom jag underfund med och drog igång första låten.

Det var 40 Watt Sun – Carry Me Home. Det var inte alls black metal. Jag blev således lite golvad av den härligt göttiga gritty doomljudbilden och den sarga rösten. Det var så skönt att det inte var någon som gormade i mina öron, en befrielse.

Varje gång jag upptäcker såna här band blir jag ledsen över mina filter, de är alldeles för taskiga mot musik. Stänger ute sånt med potential, inte för att jag på något vis har den tiden som behövs för att gå igenom allt egentligen, men visst fan borde 40 Watt Sun vara en sinnessjuk hajp i någons värld? De är ju lixom för bra? Eller?

Tecken för mig när musik är bra behöver inte te sig i fysiska uttryck, det räcker såklart med att tänka kring den på ett intellektuellt plan, ibland räcker det bara med att läsa om musiken för att jag ska få för mig att det är bra. Det är ibland falskt, ibland är det sant. Med 40 Watt Sun blir jag dock sådär andnödig och gåshudig att jag inte kan säga annat än att det är bra. Visst, det kan vara tecken på rädsla, men så jävla skrajsen är jag inte och se farliga är de inte. Det är bara mäktigt och droneigt och doomigt och härligt utav helsefyr. Det är till och med rätt vän musik.

Jag älskar den här skivan något kopiöst och måste leta vidare varifrån den kommer. Så, ni kanske kan förvänta er lite hårdare muzakinlägg framöver, kanske inte, antagligen ledsnar jag på vägen och sätter på nån gammal tweeplatta och nöjer mig där. På tal om twee skulle man nog kunna säga att 40 Watt Sun är metalmusikens svar på twee.

Annonser