Neneh Cherry & The Thing – The Cherry Thing

av strambergare

Okej så jag läste Gaffas recension av den här skivan. Jag borde såklart inte gjort det, men skivans själva existens har fått min kropp att pirra så jag måste ju se vad som skrivs om den, utländsk såväl som svensk press.

Svensk rockpress är som vanligt rätt tråkig, men Gaffa står ändå alltid ut som helt värdelös. Jag är så fräck här att jag kopierar in hela recensionen här, så kan ni få läsa själva:

Ambitiöst men omotiverat experimentellt.

2011 regerade Josep Guardiola över fotbollsgalaxens bästa lag – FC Barcelona. För att laget inte skulle stagnera nästkommande säsongen valde Guardiola att renovera sitt bygge och gå på tokoffensiv med fyra forwards. 

Katalanens ambition att förändra var beundransvärd. Resultatet, bara en cuptitel, var med ”Barca”-ögon mediokert och Guardiola lämnade in sin avskedsansökan.

All förändring är inte till det positiva.

På The Cherry Thing har Neneh Cherry ryckt upp sina rötter från r’n’b- och hiphopsfären och återplanerat dem i ett elektroniskt jazzlandskap. Ett landskap som inte är hennes hemmaplan. På nästan samma sätt som när både Common (Electric Circus) och Mos Def (The New Danger) var på vippen att skjuta sina rapkarriärer i sank.

Ofta, som på Too Tough to Die, klickar inte Cherry med bandet The Thing som hon har i ryggen och drunknar i hårda vågor av jazzelektronika. När Neneh Cherry får dominera, som på Cashback och MF Doom-covern Accordion, är det mer träffsäkert.

Cherrys ambition är modig. Resultatet får mig mest att avundsjukt snegla efter den 24-åring som tog över Europa med Buffalo Stance 1988.

OK. WOW.

Först och främst rubriken. Va? Omotiverat experimentellt? Vad i i hela friden menas med det? Det kan luskas ut om man läser igenom hela texten, att karln (Harald heter hen tydligen) är fullkomligt bortkommen och saknar kunskapströst. Jag tänkte skippa att ens bemöda mig att ta upp att en fjärdedel av texten är en usel analogi om Barcelona, men jag måste bara nämna det, för att det är för dumt och ja, till och med obegripligt.

Sen tuffar Harald vidare med att måla upp en vision om att den här skivan är en soloplatta. The Things status i Haralds ögon är alltså mer eller mindre bara studiomusiker, några som Cherry plockat in för att fullborda sin jazzdröm (alltså, jag bara gissar vad Harald tror, för det är ju helt och hållet omöjligt att förstå vad som försiggår i hans skalle).

Nån som fattar vad hen menar när hen skriver att Mos Def och Common var på vippen att skjuta sina rapkarriärer i sank? Jag förhåller mig rätt oförstående även där. Inte för att jag bryr mig så mycket om de bägge, men de har väl för sjutton aldrig varit på vippen att döda sina karriärer? Nåväl, skit i det. Neneh Cherry har ju lixom en bakgrund i frisinnad jazz, redan 1976 (!!!) satt hon i nån läcker TV-studio och jammade med styvfarsan Don (geni, återkommer till honom) och morsan Moki (klipp finns HÄR, borsan Eagle-Eye är med också).

Sen att bandet inte klickar, jag vet inte, i mina öron låter det som trams att man kan tycka så, men det får väl Harald tycka om hen vill. Däremot, det här med att Harald inte har en susning om vilka The Thing är. Vad är det för slapp jävla musikjournalistik som bedrivs egentligen? Hur svårt kan det vara? The Cherry Thing är ett samarbete mellan frijazztrion The Thing och sångerskan Neneh Cherry, de samsas med andra ord om utrymmet, 50/50, ingen här är huvudakt, de agerar tillsammans. Att Mats Gustafssons sprudlande saxofon har lika mycket makt som Nenehs röst är en en självklarhet, vilket är något Harald har missat helt.

Och ja, The Thing ja, hur kan man ha missat, medvetet valt bort att läsa, att de har tagit sitt namn ifrån en Don Cherry-låt? Don Cherry som är Neneh Cherrys plastpappa. Det är ju här spänningen ligger, den rockjournalistiska drömmen där trådar knyts ihop, där man blir helt jävla mindblown över hur det ska låta. The Thing som gjort sig kända för att tolka vitt och brett och göra stormartade versioner andras verk (plus sina egna kompositioner förstås) och Neneh Cherry som mycket riktigt tog över Europa med Buffalo Stance och varit involverad i massa annat. Hon har ju lixom gjort annat än bara en hit, tro’t eller ej. När man har tron på att The Cherry Thing ska vara en ball Raw Like Sushi-platta är man ute och dribblar bort sig själv på andra lagets hejarklacksläktare (jag kan också fotbollsreferenser!!!).

Det är sånt här som gör mig så jävla trött på Gaffa som publikation. När man läser den här recensionen ser man hur edgy den vill vara, att det finns en självsäker smartness, men i själva verket är det den slöast slipade skiten i världen. Det här skiner igenom hela Gaffa hela tiden. Jag vill ju inte hata dem, det är ju fett som fan att det finns en gratis musiktidning som visar upp annan musik än vad som spelas på P3 och Mix Megapol. Det som dock gör att jag hatar den är just att den är så slö, slapp och kass, det finns inga pretentioner över huvud taget, ingen som bryr sig, ingen kärlek, bara okritiskt piss som pytsas ut tolv gånger om året. Gaffa är en ocharmig t-tröja med trycket ”JAG ÄLSKAR MUSIK xD!!1” på.

Så, nu orkar jag inte skriva mer om Gaffa. Nu ska jag skriva lite snabbt vad jag själv tycker om skivan.

The Cherry Thing är så jääävla fet. Jag älskar den, kan inte sluta lyssna, vill hela tiden ha mer, den är 10/10. The Thing har aldrig låtit bättre, Mats Gustafsson skäller på med saxofonen, Paal Nilssen-Love trummar på trummorna som om det gällde att rädda livet på hundratusentals får, vilket i och för sig inte är garanti för att det är bra, brukar snarare vara tvärtom, typ som sopan Nico McBrain, men Paal är överjordiskt bra och Ingebrigt Håker Flatens bas låter så störigt bra, den är benhård. Man kan verkligen se The Thing stå och grina illa i bakgrunden på en rökig scen och längst fram står Neneh Cherry och står för skönsången. Fast givetvis tar hon också ut svängarna, väser, skrattar, stönar och så vidare, men hela tiden briljant. Madvillains Accordion är löjligt tuff, löjligt. Jag känner mig som en sämre varelse när jag lyssnar på den, de står över mig och trycker ner mig och jag kan bara erkänna; ja, ni är bättre än jag, jag följer med er vart ni än vill, bara ni fortsätter.

Om Dirt var en människa skulle jag vilja ha sex med hen.

Dream Baby Dream, jag älskade redan den här låten. Suicides original är så hemsökt vacker. Suicide var hemsökt vackra, se bara HÄR. Egendomliga, underbara, spännande, läskiga, gulliga, hela alltet. Alan Vegas röst har jag drömt många mardrömmar om, alltid den där jävla Frankie Teardrop. Jag blir sällan rädd av fiktion, men den låten får mig alltid att bli riktigt rädd. Sugs in i den så lätt och Frankie. Jävla Frankie som dödar och har sig. Jag är jätterädd för Frankie, på riktigt. Men skit i Frankie, jag ska ju tänka på undergångsvackra Dream Baby Dream. Springsteen har också gjort en version av den. Jag vet ju med mig att han har blivit en sån man skrattar åt, det har han varit länge såklart, men det är som inpräntat i popsnören att man inte ska gilla Springsteen. Vilket är jättekonstigt. Det HÄR klippet vill jag visa upp för alla dem. Det är himla fint. Alltså när han ställer sig upp och bara vaggar, mässar, kör på gospel. Jag kan börja gråta då om jag är på rätt humör. Det är ju så modigt av honom att ställa sig där och spela den här låten för folk som, i min töntiga fördomsskalle, vill höra bredbent rock’n’roll. Istället spelar han en hypnotisk Suicide-cover i åtta minuter.

Det får mig också att tänka på en gammal och jätterolig sketch från The Ben Stiller Show. Andy Dick sitter i en bar och är ledsen över att han inte har råd att gå på konsert med Bossen. Plötsligt valsar Bruce in på den där pyttelilla baren och kör loss. Sådär skönt avslappnat och hard working som bara Bossen kan göra.He must’ve been up there for fifteen hours, playing every song he ever written. Och efter showen är han fortfarande full av energi och städar hela baren, fyller på ketchupflaskorna och när Andy Dick vaknar upp har han blivit rakad och fått skorna putsade. Sådär hard working som bara Bruce kan vara.

Sicket stickspår.

Dream Baby Dream i The Cherry Things ögon är också sådär kolossalt vacker. Med den vackra grunden och sången, som fylls ut av galna utsvävningar, det är svårt att inte bli hänförd och tårögd. Keep that flame burning, baby yeah.

Ja, minst sagt 10/10.

Ja ni hör ju, jag är också en sopa på att skriva om musik, men jag trycker det inte på papper och lägger det i stans hippaste butiker för tonåringar.

Annonser