Lost Dogs – Jeff Lemire

av strambergare

Usch och hujedamig vilken ångest jag fick av den här boken. En till synes ordinär allt barkar åt helvete-historia, men klädd i den mörkaste kostymen. Vilken konstnär han är Lemire. Den tröttaste färgkombinationen av svart, vitt och rött får han att bli vackert ångestväckande, istället för blekt effektsökeri.

Ska villigt erkänna att jag inte visste något om den på förhand. Är ju inte jättebevandrad i seriedjungeln (det finns fan för mycket! och för mycket som är bra dessutom). Ska givetvis genast hugga in på hans andra grejer, främst Essex County och Sweet Tooth verkar skitbra. Och snart kommer hans nya bok (om jag fattat rätt) Underwater Welder som också ser grym ut.

Vad glad man blir när man hittar något nytt som kan hamna i ens egen kanon av betydelsefulla grejer (alltså, det här är ju att ta ut en seger på förhand, fattar väl jag, men av det lilla jag kollat upp ser det f a ntast i skt ut)

Men lite mer om Lost Dogs. Vad sorglig den är. Så lättköpt jag är. Eller är jag? Nja, jag vet inte. Det är ju hemskt och det är klockrent berättat i samklang med den sotiga teckningsstilen. Varenda bildruta dryper av att allt är skit. Förutom i början, eller man känner av det annalkande hotet, men skenet är att allt är kärleksfullt, man älskar dem lika direkt som hur plötsligt allt går åt helvete.Och det är förjävligt och allt man vill är att det ska gå väl. Jag ska inte avslöja något om historien, men jag var tvungen att sitta och stirra i väggen ett bra tag efter att jag slagit igen den. Usch.

Annonser