Hungerspelen – Suzanne Collins

av strambergare

Egentligen finns det verkligen ingenting att skriva om den här boken. Egentligen hur mycket som helst. Det är ju ändå rätt komplext att försöka sig på att skriva en barnbok om barn som dödar barn med spjut. Men sen när man läser resultatet så är det så harmlöst att man ba baxnar, eller nja, man gäspar lite ibland, ibland ler man. Cirka tio sidor är sjukt spännande och ögongloberna är på väg att poppa, men mestadels är det bara slät underhållning.

Jag älskar ungdomsböcker egentligen, de som vågar sig an en frisk form, ungdomsböcker tillåter författarna att vara lite skruvade och lediga (något den här sidan bygger på, brukar tänka på den som att affekt är effekten, så får det bli som det blir). Jenny Jägerfeld är till exempel en mästare på det. Barbro Lindgren och så vidare.

Nu är det förvisso helt skilda genrer Collins och t ex Jägerfeld rör sig i. Men ändå. (och innan jag börjar basha Collins språk, så kanske jag ska beskylla översättaren, eftersom jag läst den på svenska (översättningen är stundom rätt horribel och hafsig, så många dåliga slarvfel, bokstäver som fattas, grammatiskt felböjda meningar (seriöst, hur kan man misslyckas med att skilja på subjekt och objekt? ba vrider sig i skallen när man ser ”han” istället för ”honom” UPPREPADE gånger!), med mera)).

I alla fall, det här mellanstadiespråket som genomsyrar boken är helt och hållet keff. De här raderna har jag läst hundra gånger och njutit varje gång, just för att den är så konstig, läs bara:

Han kastar ett bär i en hög båge mot mig. Jag fångar det i munnen och krossar dess ömtåliga skal mellan tänderna. En sötsyrlig explosion sprider sig i min mun.

wat.

Man ser sig framför en peppig lärare som uppmuntrar barnen att låta meningarna BLOMMA UT, kom igen kids! bringa orden! låt meningarna flöda! BESKRIV! kom igen pelle, you can do it! lisa! kör i vind!

Men herrejisses och hjärtanes det är så konstigt, speciellt andra meningen. Det är så självklart att man KROSSAR något med tänderna om objektet finns i munnen. Det är så överflödig information att jag inte vet vad. En annan sak vore det om hon läppade sönder bäret, eller tryckte bäret med tungan mot gommen. Boken kryllar av såna här märkligt utsvävande meningar som är, kanske inte tröttsamma men, konstiga och rentav fula.

Och ja, jag hade ju inte räknat med en vackert skriven bok, såklart. Jag hade räknat med en bok där det finns en spännande historia och så skulle språket bara agera information för att föra fram historien. Lite så är det, men det finns ju en ansats att vara poetiskt spännande. Men det misslyckas ju totalt. Fast det är okej. Det är ju inte Twilight precis. Huvaligen.

I alla fall, jag gillade boken ändå. Den är en bergochdalbana av bra, dåligt, grymt och uselt. Man sörjer ju döden ibland. Och den absurda världen de befinner sig i är lite lockande att få höra om.

Men, Katniss, jag vet inte vad jag ska ta mig till med dig. Du är en så jävla skum karaktär. Ena stunden benhård, andra skuttar du runt i fnittrar i TV? Varför gör du det, Katniss? De vill döda dig, le inte åt det. Ena stunden berättar du om ditt bruna kiss, i andra förstår du dig inte på pojkar. Ibland är du tvärsäker, ibland är du den mest ambivalent tvivlande, grubblande människan världen någonsin stött på. Herregud, den där unge jävla Werther grubblar och tänker mindre än du, Katniss. Vad fan håller du på med? Kan du inte bara chilla? Okej, chilla är kanske lite väl mycket begärt, men tänk på det väsentliga i stället. Och bara för att du ser ett par maskrosor behöver du inte tänka på den där gången jag såg ett par maskrosor och sväva ut i en totalt ointressant historia på ett par sidor. Varför gör du det, Katniss?

Ja, jag vet inte jag.

Mitt största problem med att ha läst den här boken är att det finns två till. Vad i hela friden ska de handla om? Misstänker en astöntig kärlekstriangel mellan Katniss, Peeta (herregud det namnet alltså..) och Gale. Det känns som en så fruktansvärt ovärd berättelse. Vad ska de göra? Ska de krossa den orättvisa världen? Katniss, Peeta och Gale? Det känns så otroligt att jag inte ens är intresserad av att få veta hur de gör det. De har ju varit med om hungerspelen nu, vad finns kvar?

Ja, jag har frågor, men jag vill fan inte veta av dem. Jag är nog färdig med Hungerspelen nu.

Annonser