JCVD

av strambergare

Jag har följt Obiter Dictums följetång VanDamme-cirkeln rätt hyffsat här under vårvintervåren. Sett de flesta filmerna, en del har jag bara skummat för att de varit tråkiga, dåliga och att man fattat grejen efter fem minuter. Men en del har överraskat genom att vara habila, stabila och bra actionfilmer. John Woos  Hard Target tyckte jag oväntat mycket om, den var såklart inte jättebra, men gud vad kul jag hade ändå. Och Double Impact va! Den var fet. Bäst och ohotad har väl dock Bloodsport varit, man diggar ju the muscles from Brussels bäst när han dojjar lixom, inget snack om det. Det är ju så jävla synd att de började sätta en pickadoll i handen på honom och bara utnyttja hans kropp till att rulla runt i lera, typ.

I alla fall. Jag tänkte göra ett bokslut med Van Damme nu. Jag såg många av de här filmerna när de gick sent på TV4, jag och en polare, vi bandade och kollade efter skolan. Det var fett. Alla de här filmerna var sjukt feta back in the days, idag, nja. Nu har jag väl nått en sådan ålder att jag inte behöver göra ett Van Dammeåterbesök. Hoppas jag. Så jag kände att det var passande att göra ett JCVD-avslutning med filmen JCVD.

Det gick väl sådär kan jag konstatera.

Jag var oerhört peppad på filmen när jag hörde talas om den. Tyckte att det lät sjukt fett. Och ja, på pappret är det fortfarande en jättebra idé. Däremot utförandet är helt horribelt. Vilken jävla fuck up. Vem beslutade om att lägga på världens fulaste, pissigaste filter på linsen? Eller det är ju inte ens på linsen, det sker ju Final Cut såklart, men ändå, fult är det. Och lite mer fantasifulla kunde de väl ändå vara? Tricket att visa upp olika skeenden ur olika synvinklar är ett så dåligt grepp, det är så himla jävla supertråkigt. VI VET JU REDAN ALLT DET HÄR! VI ÄR INTE MONGON! PÅ RIKTIGT ALLTSÅ! Fan, vad dåligt det är.

Men så kommer det rätt fina grejer ibland, det finns ändå en charm här. Hela byn som står bakom sin stjärna, vad glada de är, roliga manusgrejer som att alla hela tiden refererar till honom som Jean-Claude. Det är ju jätteroligt. Och hans monolog, jisses, den var fin faktiskt. Det var värt hela filmen. Och introt! För jösse namn. Där och då tänkte jag att det här blir en film att lita på.

Men nja, jag fick tji, och det är väl på sätt och vis symptomatiskt med Jean-C? Man har massa feta förväntningar på en åktur och så blir det oftast bara sådär eller rentav kasst. Nåväl.

Tjarrå, Jean-Claude, vi ses nog int nå mer.

Annonser