Dexys – One Day I’m Going to Soar

av strambergare

Jag har aldrig varit ett dexyshead (nä, så heter de inte va? de har säkert något klatschigare namn, annars funkar säkert lokkomän också). Jag har dock alltid gillat Dexy’s Midnight Runners, det är ju svårt att inte avguda Come On Eileen som låt lixom, eller de två första skivorna, svängiga rackare, den tredje har jag inte ”fattat” förns på senare tid. Typ förrförra veckan lyssnade jag igenom den på riktigt för första gången. Sjukt bra ju, alltså, sjukt bra.

Och nu 27 år senare är Kevin Rowland å laktritstrollet tebax med en platta som bäst liknas vid en musikal utan själva uppträdandebiten och det gynnar verket utav helvete.  Skulle jag tro, kanske skulle bli en skitkul musikal (fast säkert inte).

På tal om Lokko skrev han ju om skivan idag, såklart. En simpel men träffsäker slutrad: ”Det är givetvis snudd på genialt nästan hela tiden.”. Ja, det är ju faktiskt det.

Senaste dagarna har skivan gått, som det heter, varm här hemma. Om å om igen. Ledsnar inte på att lyssna på Rowland, hur han sjunger, fraserar, croonar, pratar och hejar på sin orkester. Alla resonerande texter som spretar hit å dit, det är så jävla underhållande lyssning rakt igenom.

I’ve told people ”I love you” many times, but I didn’t know what I was talking about, not really,
I thought I knew what I was talking about

Sista låten får man känslan av att Kevin sitter där, vid bardisken, med ett glas starkt och lättar på hjärtat. Det är tragikomiskt. Det är fint. Det är roligt. Det är hjärteskärande. Allt på samma gång, det är fan få som lyckas. Och jag misstänker att många inte heller kommer anse att han lyckas, utan bara avfärdar det som strunt. Att han är en löjlig jävel. Och ja, herregud, han är en löjlig jävel, det är precis det som är poängen. Att han fortsätter vara en löjlig jävel, det är därför man älskar honom.

Annonser