Man on the Moon

av strambergare

Jag brukar inte falla för Hollywooddramer. Där receptet är så uttänkt; etablera karaktärer, gå åt helvete för karaktär, gråtagråtagråta, det reder sig/reder sig inte, slut. Det är för genomskinligt och lätt.

Hollywoodbiografier är ännu värre, det går inte.

Men jag har alltid älskat den här filmen. Trodde jag. Den kom 1999, väl? Köpte den VHS i samma veva, stort fan av Jim Carrey och så vidare (jag är alltså i barnaålder/tonårsålder här va, så ni hänger med). Blev lite golvad, rätt golvad, jättegolvad. Fattade ju rätt kvickt att Andy Kaufman är nått slags jävla geni, helt sjuk i huvudet, men ett geni.

Får man göra så? Det var ett viktigt uppvaknande för mig, tanken på att man kan vända på kugghjulet och göra tvärtom eller åtminstone annorlunda. När tanken sedan slog sig till; Jamenvafan, såhär kan man ju göraistället! Ja, då blev det lite livsavgörande.

På ett sätt, idag, känns det lite trist att det inte var någon cool bok av någon cool författare, utan en rätt ordinär Hollywoodfilm. Men det är ändå fint, jag är nöjd, för jag såg om den igår och jag gillade den fortfarande. Även om det finns många brister. Många brister. Men det är skitsamma. Eller okej, lite snabbt; filmen rasar på i ett sånt jävla kefft tempo, den raddar bara upp Kaufmans milstolpar, men glömmer ofta kittet däremellan som ska foga ihop allt, att barndomen spolas förbi i en enda scen är också märkligt.

Men slutet är så jäääävla bra. När Andy ligger där, rakad, snart död och stirrar mot fejket och börjar gråta. Genialisk scen.

Fast när jag lyssnade på det utmärkta samtalet mellan Marc Maron och Bob Zmuda, förtjäljer Zmuda sanningen och sanningen är att det aldrig hände. Egentligen var det Zmuda som såg att det var fejk, medan Kaufman vägrade inse det och gick det tre gånger om dagen i tre veckor (!!!).

(alla bör för övrigt först se filmen, sedan lyssna på den podcasten, den blir det där kittet som behövs, fullkomligt fantastiskt samtal där man som lyssnare är uppe på läktaren och köper korv i två timmar, underbart)

I alla fall. För att ha varit uppfödd på Hasse å Tage, Cartoon Network, skog, asfalt och blåbär, så blev Andys performancegrejer ett sjujävla uppvaknande som sagt. Att gå upp på en scen och vara konstig, modig, larvig, dum. Att våga det, helvete, jag känner ingen som skulle det. Mig själv inräknad, inte för att jag provat på för den delen heller, men ändå.

Problemet bara med Andy Kaufman för en svensk unge 1999 var att det fanns inget som helst material med Andy Kaufman att få tag på. Jag ville ju se allting på riktigt, inte bara fiktionen. Jag ville se Carnegie Hall-showen, se honom wrestla brudar, se honom få en smäll hos Letterman. Jag visste ju att allt det här fanns någonstans, allt material, men det var helt omöjligt för mig att få tag på det och det var så frustrerande.

Men idag kan jag sitta och götta ner mig i så gott som allt. Allt finns någonstans. Älskar 2012 på det sättet.

Det enda jag undrar är bara när Andy Kaufman kommer tillbaka.

Annonser