Lou Reed – Street Hassle

av strambergare

Jag har absolut inget smart att skriva om den här skivan, inget nytt, inget att komma med över huvud jävla taget.

Men, jag bläddrade i en av backarna här hemma och så såg jag den här och tänkte; Nämen tjenare, vi ska lattja ikväll, och drog igång den. Herrejisses, glömmer alltid bort vilken nattsvart, hemsk, hemskt underbar skiva det här är. Storstadssmuts har aldrig fångats såhär bra (jo, det har det väl, men utöver The Wire tror jag fasen inte att någon har varit lika intressant i alla fall, inte för mig, OK mängder av hiphop givetvis, men nu menar jag, äsch skitsamma, men jag tar inte tillbaka något).

Att det är just Lou Reed som gör skivan gör sitt till, såklart. Det känns som att en som låtit sig fotograferas när han skiter på ett glasbord har upplevt en hel del smuts. Att han dessutom hade en jävla massa press på sig från förståsigpåare under hela 70-talet, att lyckas leva upp till Velvet Underground-grejerna. Hur fan gör man det? Lou gjorde följande:

i) misslyckades helt med sin första skiva
ii) pangade in en fullträff med sin andra
iii) gjorde en rockopera om pissigt liv i Berlin
iv) blev glamrockare
v) blonderade sig
vi) gjorde en mer eller mindre olyssningsbar noiseskiva (inte helt sant, men för pöbeln lixom)
vii) gjorde två raka rockalbum
viii) släppte Street Hassle (samt skivan The Bells som jag aldrig lyssnat på)

Han gjorde det inte lätt för vare sig sig själv eller lyssnarna. PRECIS så som man vill att musiker ska göra, fan vilken underskattad människa ändå.

Street Hassle i alla fall är ju skivan jag satte på och titelspåret är typ världens bästa. Jag älskar den. Nästan 11 minuter av slask och död, stank och Bruce Springsteen. Åh herre och så cellon som matar på. En sån där låt man blir knäsvag av.

Street Hassle är också ett fuck you till alla, alla som tyckt att han blivit ett fån, en ikon av sin tid; HEHE SNUBBEN I SKINNPAJ Å SOLBRILLER, SICKEN TÖNT. Det han gör då är att sätta sig själv på omslaget i skinnpaj och solbriller, samt sjunga den mest okonventionella rock’n’rollen någon hört (inte heller helt sant, men överdrift är väg till framgång har jag en gång sagt).

Sedan, efter att man sett omslaget, sätter man igång skivan och möts av ett jävla dialoginferno där Reed snackar med sig själv i olika röstlägen. Han snackar om rock’n’roll-mannen, knarkarn, dräparn och han är tillbaka, han ska kicka ass och ha en god stund. Det är så mycket fuck off i den dialogen, hur den framförs och vad som sägs. När han går upp i falsett och utbrister: NO SHIT WHAT IS THIS? är kanske det mest underbara jag hört.

Sedan under skivans gång händer så mycket skit att man knappt kan tro det.

– Klassiska svarta tjejer som körar
– Trasiga instrument
– Lou Reed önskar att han var svart
– River av en Velvet-låt, i äkta fulversion
– Ah ha, yeah, you’re just a shooting star…
– Slänger in så många onomatopoetiska rock’n’roll-uttryck han bara kan, långt före Henrik Berggren
– Avslutar skivan med en happy-go-lucky-låt (nåja) som rundas av med applåder

Fucking geni, världens bästa skiva.

Kanske inte, men åtminstone ibland. På blanddagarna.

 

Annonser