Döda rummet – Per Demerwall och Ola Skogäng

av strambergare

Man brukar ju kunna snacka om praktverk. Typ Dostojevskij, jädrar vad han präntade ut praktverk. Stora, allomfattande jävla böcker. Strindberg skrev ett och annat praktverk också för den delen.

Döda rummet är inget praktverk, det är ett nördverk. En bok som kryllar av referenser, typ varenda ruta går det säkert att hitta något i. Lixom hela boken är uppbyggd av en alternativ verklighet av världen, med plats i Stockholm.

Knugen är inte kung, utan är en mafioso som heter Don Bernadotti. Strindbergs böcker räknas inte som klassiker som de görs idag, utan ses mer som fantasy. Första världskriget pågår, etc etc, ska inte skvallra mer om vad som händer. OK bara en sista sak, Strindbergs telefonnummer står lite varstans i boken, det är kul.

Det är alltså ett nördverk vi har att göra med här. Och jag tyckte det var rolig läsning rätt igenom, jag satt och fnissade, god underhållning, men varken prakt- eller mästerverk. Men det är OK! Den är snygg (gissar på att det är Skogäng som tecknar som värstaste Dave Gibbons boken igenom, det är läckert!). Det är också kul att se en bok där två tecknare samarbetar och gör det dessutom sömlöst, riktigt snyggt.

Ja, allt som allt trevlig bok. Slutet lämnar en del att önska, tyvärr. Tyckte att det var billigt.

Sen undrar jag lite om personen på bilden ovan. Han heter Herman Lingvist, hovkännare (inspirerad av Herman Lindqvist, duh). MEN, visst fa-an påminner karaktären mer om Björn Ranelid till utseendet? Kanske inte just på den här bilden, men i boken i övrigt. Den här väloljade mannen i tjusig frisyr känns inte särskilt Herman, har aldrig sett Herman som en sådan, visst är han piffig, det måste ju en slottskännare vara, men inte sådär oljad som Lingvist är. Nåväl.

Annonser