Lorentz & Sakarias (feat Duvchi) – Garbo, Astrid & Taube

av strambergare

Om det är något jag inte skäms över är det min blödiga fascination och böjelse för svensk fjanthiphop, eller fjant å fjant, det är ju oftast på allvar, men de vågar vara töntiga. Till exempel refrängen i Lorentz och Sakarias (vad hände med M PUNKT TARE LUGNT?):

jag ser det som min love
jag ser det som min love
jag ser det som mitt liv
jag ser det som mitt liv

Ackompanjerat av en samplad indiepopkör. Det rappas även om Lilla huset på prärien. Såna här ”fula” referenser är så himla fint. Och så såna där tjuttutor som brukar höras på reaggemixtapes fyller hela låten tillsammans med de funkigt rytmiska trummorna och tunga anslag på pianot.

Älskar skiten.

Varje sommar sedan 2008 (?) har jag dratt in deras första mixtape i min iPod, Sommaren i city, proddad av Jeansbjörn och DJ Yxa (ja, nu fattar ni vad jag menar med fjantigt lixom, fortfarande älskvärt fjant, inget spex lixom).

Perfekt musik att svassa runt i sommaren till.

Men, det finns ju såklart ett aber här. Det är ju så fruktansvärt poppigt och glatt och charmant och direkt musik. Många kids älskar’t också såklart. Hur många studentflak körde inte Mayhem? Det blev ju en liten hit, Baby också väl?

Sen började bröla-knulla-veva-handen-housen slå igenom, popen urholkades och det man hör på P3 idag är rentav riktigt jävla bedrövligt (stora snabba steg här, men i DN igår skrev Mattias Dahlström en rolig krönika om detta, LÄS)

Men Lorentz och Sakarias är inte nå futtiga jävla Lilla Sällskapet eller spexkammarhousepoppelipop som Den Svenska Björnstammen.

En liten avstickare först bara: Lilla Sällskapet…wtf?! Har ni hört deras låtar? På riktigt? Deras låt Om vingarna bär är den mest påfrestande låtjävel jag hört i hela mitt liv. Den totalt platta raden som döpt låten upprepas 24 gånger på slutet. T j U GOoFYRA GÅNGER…VA. Varför stoppade ingen det?? VARFÖR. Det är ju så sinnessjukt att det passerar sinnessjukt. Det finns en charm i upprepning, Broder Daniel var mästare på det. Men skillnaden var att Henrik Berggren kunde få varje rad att kännas livsviktig och ingjuta ny betydelse i varje upprepad rad. Sentensen ”Om vingarna bär” säger ju INGENTING. Den är totalt platt och blir så tunn att den till slut dör den femte gången man hör den och sedan fortsätter den nitton gånger till, då är den inte ens luft längre, bara en antimateria som suger livslusten ur en.

så tillbaka

Lorentz och Sakarias vill ju något med sin musik, det hörs att det är genomtänkt produktionsmässigt och texterna lyckas med att ha ett eget språk, vara roliga och känsloväckande. Fjantigt allvar. För Lorentz och Sakarias omfamnar ju fjantet och gör det till viktigt. När Den svenska björnstammen sjunger om vad fan de nu sjunger om så är det ju endast löjligt, antagligen medvetet löjligt.

Amen guuu’ så fånigt och käckt, det här kan vi dansa till, är det på låtsas kan vi låtsas som att vi dansar för då är det inte lika pinigt LOL.

Usch vad mycket förakt jag spiller ur mig nu.

Jahapp, det här blev ett sånt där vanligt inlägg utan någon som helst struktur och ordning (skulle behöva Alejandro Fuentes Bergström här). Det är bara en rant om sånt som är bra och sånt som är kasst. Precis som jag vill ha det.

Annonser